Aftonbladet – 12 juli 1856, sida 2

Rem kem i verkdlen (ty rekgiomen måste ock ha ett ham; ej blott em kyrka) — Vi ha öyss fästat uppmäårksämheten på den snart alla gränsör genombrytande, för framtiden högst betecknande gemenskapen mellan jordens folk och slägten, på den öfverhåndtagande kosmopolitismen, med ett ord. Man prisar den såsom ett godt; man anklagar den såsom ett ondt. Den är och kan vara beggedera. Den är en upphöjelse öfver fördomar, — ifrån den länge, äfven under eivilisationens yta vidhäftande, primitiva råhet, som i byarje främling såg en fiende och i hyärje utlänning en barbar, till de antipatier åf alla slåg, som obilligt söndra menniskorna. Men den är tillika en upplösning af öfvertygelser, i hvilken menniskan, likt den från grunden lösryckta näekrosen, kastas, våg för vind, utan rot. Återstår således blott för heone att slå ny rot i sitt eget väsendes djup (dertill är hon kallad), och, då all gräns tyckes vilja fly, alla häfdvunna band upplösas, mot den pårusande mångfalden af föremål och behof åter befästa sig i sin första borg och i de enkla, oskyldiga förhållanden, i hvilka naturen sjelf bjuder hand åt sedligheten. Hon måste beställa om sitt hus. På sin egen härd måste hon först tända den rena låga, hyars ursprungliga värma fordras för att ge rätt lif åt alla menskliga förbindelser, och af den oförvitlige husfadren göra den gode medborgaren. Familjen är i närvarande brytning af menskliga samhällens fall och återbygnad åter det vigtigaste element, på hyilken allt beror, liksom all odling med den begynte; hvarföre alla jordens nationer ock vördat den såsom en gudomlig stiftelse. Och roten af denna rot är åter äktenskapets helgd, modren för all sedlighet på jorden). Der äktenskapet är förderfvadt, är allt förderfyvadt hos ett folk. Der det är rent, eller renar sig, der befästa sig genom de ljufvaste, heligaste band mensklig ordning, midt under den hotande upplösningen af alla borgerliga förhållanden. Ty — för att åter upprepa en förr uttalad sats, hvilken senare tidens störste skald i de skönaste sinnebilder förklarat — familjen är statens oförstörliga lifsprineip. Det var uti fortsättningen af samma uppsats (1839), som Geijer, återkommande till betraktelsen om ök:enskapet, med så mycken skärpa uttalade sig om der genom en bekant författare på den tiden mycket afhandlade så kallade det-går-an-läran, yttrande bland annat: Det flacka Tesonnement, som vill upplösa äktenskapet efter det subjektiva tycket, eller, som är detsamma, insinuera att det går en att afskaffa det, är alldeles af samma halt som det, hvilket skulle förneka förbindelsen af plikters uppfyllande i allmänhet, så snart, genom vexlande tyeke, detta uppfyllande ej skedde rätt gerne; emedan i alla fall den kärleksfulla afsigten vore det enda, som kunde gifva handlingen värde. Man skull: då kunna gå ännu längre i förvridenhet och rättfördiga det största brott, t. ex. lönnmordet, i fall den kärleksfulla afsigten vore tillstädes att dermed befordra en menniska till himmelriket. Om slikt teoretiserande kallas genialitet, så öfverensstämmer det med det bekanta påståendet om snilleta. och galenskapens förvandtskap; mot hvilket vi måste fortfära att protestera. Ty går det äfven an, att den snille är i ett, kan vurma i ett annat., så går det likväl alls ioke an, eller kan på något sätt medgifras, att man eger snille för det man är galen. Från Geijers riksdagsmannatid 1828—30 har man en mängd kontervativa anföranden (b. 7, 8 242 268), bland annat mot lika arfsrätten för syskon af olika kön, mot realisationen, mot nya lagförslaget. Och redan några år förut (1822) hade han i skriften Nytt ett och annat (mot J. G. Richert) framlagt sin konservativa samhällsåsigts hufvudsatser. I denna skrift, som med rätta prisas för sin fulländade form, förklaras de iberala sambhällsteorierna för att vara alster af en tom, abstrakt formalism, af en mekaniskt formel åsigt utaf staten, som betraktar det (negativt fattade) publika såsom fientligt motsatt det privata, och derföre anser staten endast kunna upprätthållas genom yttren, negativan, hvarandra balanserandeoch kontrollerande elementer, så väl inom regeringsmakten, som inom fo:ksmakten. Med alla dessa termer ville Geijer den tiden påbörda de liberala, hvad ingen bland de förnuftiga af detta parti ;kall medgifva, att de förbise det första och högre ändamålet för de särskilta statselementerna, det att med hvarandra samverka till statens utveckling, samt att de uteslutande framhålla lessas, visserligen också nödvändiga, men dock underordnade frktimimnelee att, då så behöfves, kriticera, kontrollera, opponera sig mot hvarandra; Såge de liberala mera, menar Geijer, på detta behof af samverkan, så skulle de ock inse, att denna fullkomligt vinnes genom att i repreBentationen intaga de mindre organismer familjen, korporationen och ståuden, hvilka fimnas i hvarje fullt utbildad stat, och utgöra de nödvändiga former, hvari statens id reflekterar sig. Geijer har sjelf — i talet vid magisterpromotionen i Upsala 1836 (b. 7, s. 161) — förklarat sin fordna deduktion af ståndsrepresentationen vara ett sofistiskt försvar af en dålig sak med goda skäl,. Det är,, säger han i detta tal, en på sakernas natur grundad öf. vertygelse, att först genom de s. k. medelorganisationerne i samhället (familj, korporation, stånd) det allmänna förkroppsligar sig. Om man nu använde allt det goda, som om denna åsigt kunde sägas, till försvar för ett gifvet statsskick med alla dess bräckligheter, så är det ju tydligt, att man förvexlar ett föremål med ett annat, och tillika att man sätter, det tillstånd, som man ville försvara, under skydd af en sanning, som kanske med mera skäl kunde vändas emot det.n Just i detta promotionstal antydde Geije! först det maffall, hvars betydelse han med Mhänsigt till de öfriga politisk . frågorna, utom skolfrågar, har utvecklat i fattigvårdsfrågan representationsfrägans, ,föreläsningarne orm vår tids inre samhbällsförhållanden (alla i 6:te bandet), i ett prafrfm om det europeiske samhällets begynnelser (b. 7), samt flerstädes Hittills hade det liberala partiet haft den aka ) Det är ej utam betydelse att verldsgemenskapen verksammaste organ i nyare tider, den anglo amerikanska racen, med sina eljest i så mång afseenden. artificiella seder, lägger så stor vigt pi denna helgd. Det är särdeles den våekra sida i nofdamerikanarnes seder. Derföre är det den eck billigt gifvet att föröka sig och uppfyll jorden. (Nöt af Geijer.) PE TRIES Y NET STIT SS TNE FAL TATE TREE ONNEA ES