Aftonbladet – 12 juli 1856, sida 2

Espåränce aktade sig väl föratt störs denna beliga hvila; den store hjeltens panna utryckte så mycken ädelbet, så mycket sublimt lugn. Han stängde sakta dörren, och gick återin i de andra rummen. Och herr de Pontis? frågade han intendenten, han har väl roat sig mycket? Åhja, monseigneur; jag skulle åtminstone tro det. Har han gått hem till sig eller till högvakten ? , Hvarken det ena eller det andra, ham är tvärtom helt nära monseigneur. Espörance såg sig vid dessa ord rundt omkring i salen, men ändå upptäckte han ingen Pontis, intendenten upplyfte då med leende min, ett hörn af bordsduken, under hvilken den unge mannen nu upptäcktetvenne fötter, på hvilkas eldröda bandrosor ban fort igenkände sin väns excentriska smak. Uian att kunna afbålla sig från skratt, fattade Esperance genast tag i dessa fötter och drog på detta vis till sig hela den öfriga kroppen, oaktadt dess många försök, att uppresa sig mot detia lika störande som obehagliga väckningssätt. Esperance upplyfte derefter den stackars, något för välplägade gardisten, och nedsatte honom i en linstol, eedan han likväl först dugtigt ruskat om med honom. Han hade,, stammade han, försökt att vara så vacker och älskvärd som möjligt, han hade utvecklat sin bländande kostyms alla förförelsemedel, men hvarken de eldröda bandrosorna, den nackaröda sammeten eller det rosenröda sidenet hade, oaktadt alla dess guldbroderier och präktiga smycken, förmätt att förskaffa honom en enda öm blick. Alla damerna hade denna afton ej haft öron, ögon och vänliga leenden för någon annan, än — den unga värden,