Aftonbladet – 7 juni 1856, sida 3

det krig mot tscherrkesserna, som genom si religion äro förbundne med sultanen. I mor gon skall det blifva persernas tur; vägen österu öfver Svarta hafvet står det alltid öppen. Således — fullfölja de — ett af två: antinge skall Polen frigöras, eller Turkietoeh Österrike skole förr eller senare, hemfalla under det moskovitisk väldet. Förgäten icke det grekiskt-slaviska väldet — detta välde, uttänkt af Peter I och realiseradt af han efterträdare, skulle blifva sammansatt af 100,000,00 menniskor! Tzarogrod czarernas stad! sådant ha under sekler varit det ryska namnet på Konstanti nopel. Napoleon har sagt: Polens assimilering skull göra Ryssland alsmägtigt! Vi äro förvissade att d: fullmäktige skola taga dessa omständigheter i öfver vägande, i ändamål att åt sitt verk bereda en fas och varaktig karakter., Afvisande det förtal, som förbinder Polen: sak med anarki och omstörtning, visa polac karne derpå, att för att åt Polen återgifve sina rättigheter behöfves alldeles icke någor sådan omskapning af Europas karta, för hvilken man ådagalagt en så stor farhåga, utan att frågan tvärtom endast är att betrygga de territorialindelningar, som redan funnos uppgjorda vid den europeiska stridens början. De fråga derföre, om Polen kan vara bestämdt att undergå detta sista våld — att se den sista skymten af sin sjelfständighet försvinna — att se sjelfva sitt namn utplånadt från verldskartan — emedan det för 25 år sedan icke ville marschera emot vestern och tjena såsom Rysslands förtrupp, emedan det ständigt hoppades på Europas intervention och begärde ett slut på sin martyrdom. De erinra, hvad Europa gjort för många vida mindre betydande folkslag än polackarne, som äro en nation om 20,000,000) själar; de erinra, att deras soldaters blod på slagfälten så ofta blandats med Frankrikes, att detta senare har rätt att försvara och beskydda sin syster bland de kristna nationerna. Uttalande slutligen den öfvertygelse, att endast deras lands pånyttfödelse kan försäkra Europa om en varaktig och fast fred, sammanfatta de sålunda sina fordringar: Vi emigranter från Polen och representanter af detta land bedja styrelserna och de fullmäktige för de allierade staterna Frankrike, England, Österrike, Sardinien och Turkiet och i synnerhet ers excellens, rår naturlige försvarare och president för kongressen, att godtgöra detta uteglömmande af Polens namn, och att i enlighet med förut ingångna förbindelser, begära uppfyllandet af de vilkor, som Frankrike, ehuru afväpnadt, utverkade för detsamma 1815, och som Frankrike, nu segrande, är så mycket mer berättigadt att påyrka, nemligen: Att våra nationalinstitutioner för alltid återställas och garanteras oss; att konungariket Polen och den fria staden Krakau, som af Wienerkongressen blifvit upprättade, men sedan 1831 och 1846 blifvit olagligt införlifvade med Ryssländ och Österrike, måtte återställas på de grundvalar, som blifvit utstakade genom konsressakten och gillade af de tre hof, som verkstälde lelningen; samt att Cöde Napoleon, som 1832 afkaffades och ersattes genom påtvingade organiska tatuter, återställes i sin fulla kraft öfver hela Polen. Att denna protest föranledt något afseende, nar icke försports, och lärer icke heller för värvarande kunna väntas, huru mycket än ättvisa och mensklighet och en sund politik bort tala derför.