STOCKHOLM, den 7 Juni. Om kommuzalanda och kommunalförfattningar HL. Fogdens distrikt kallades under medeltiden län, men endast i härledd bemärkelse, icke i den ursprungliga, hvarmed ej menades annat än förläning af inkomster. Man finner under den tiden län af flera slag: län på räkenskap, på förläning, pantlän. Detta länsväsende hade emellertid till följd, att allmogen började ligga under och hotas med en verklig lifegenskap, då den omsider lyckligtvis åter fick luft genom den stora af Engelbrekt ledda folkresningen, hvars dyningar dock fortforo en längre tid, och ända in i Gustaf Wasas regering. Under denne konung ser man åter landskapsförbunden uppträda såsåom sjelfständigt handlande, till och med afslutande fördrag sinsemellan ; konungen meddelade sig med dem, inlåtande sig i svaromål, begärande deras råd äfven i utrikes angelägenheter o. sg. v. Sättet, hvarpå landskapsbeslut fattades, är föga kändt. Det synes hafva skett än af folket i massa än genom deputerade. Märkligt är, att besluten på de möten, konungen lät sammankalla, någon gång icke ansetts fullt gällande, såframt de ej sedermera bekräftades af menigheterna i landsorterna. En annan märklig omständighet, som äfven må i förbigående anföras, är, att uttryck i den tidens handlingar synas antyda, detordet ständer då betydt rikets inbyggare i allmänhet, icke flera åtskilda stånd. Då t. ex. Gustaf I i sitt testamente tillråder sina söner att icke företaga något vigtigt utan ,allas de ras (sönernas) och fleres af de förnämsta och förståndigaste riksens ständers och ledamöters endrägtiga råd och samtycke, är det väl svårt att här fatta ständer i betydelse af stånd. Äfven af en senare tids handlingar kan samma slutsats göras. Vid 1609 års riksdag besvarade ständerna konungens förslag om ny lag så, att när verket blefve färdigt, skulle det kungöras i landsorterna, så att alla ständer, såväl frånvarande som närvarande, finge det höra (J. A. Posse, Lagst. Historia). Huru kunde ständerna vid riksdagen tala om frånvarande stånd ? ESVid sidan af detta under Gustaf Wasas regering så mäktigt uppenbarade kommunala lif finner man i och genom hans flera slag af fogdar och underfogdar grunden lagd till en fastare landtregering. Under det denna under hans efterträdare erhöll en allt större utveckling, blef deremot kommunalväsendet tyvärr icke organiseradt på ett sätt, att det kunnat bestå vid sidan af embetsmannaväldet utan att af detsamma förqväfvas ). Hvad tiden ifrån Gustaf Wasa beträffar. kunna vi deraf gifva en mera sammanträngd öfversigt, emedan denna del af Sverges historia är i allmänhet mera känd. Den kamp emellan konungabröder och högadeln, som fortfor ända till början af 17:de seklet, bildar en revolutionsperiod, under hvilken först emot slutet folket egentligen deltog i striden och i de öfverläggningar, till hvilka det kal. lades af Karl IX, en konung, hvilken framstår såsom på en gång demagog och förste grundläggare af det centrala samhällsskick, som då visserligen var till en viss grad af behofvet högt påkalladt. Ett mäktigare steg emot centralisationen togs genom 1634 års regeringsform, som införde en erabetsmannahierarki, ännu likväl hufvudsakligen hvilande på aristokratisk grund. Landskapsmöten fortforo likväl emellertid ända till medlet af 1600-talet, efter hvilken tid man ej mera igenfinner dem i vår historia, annorlunda än undantagsvis, såsom t. ex. 1 Jemtland ännu intill senaste tid. Zz Karl XI fann sålunda efter aristokratiens störtande fältet fullkomligt fritt för uppförandet af en samhällsbyggnad efter sitt sinne. Nu var ej längre fråga hvarken om folkvälde eller sjelfskrifna embetsmän, utan helt enkelt om maktens organer, hvilka blefvo och förblefvo konungens tjenare. Enväldets fall medförde häruti ingen reform, lika litet 1809 års regementsförändring och den derpå utfärdade författningen, hvarvid man, i sin ifver att med den yttersta noggrannhet sammanpassa hjulen i det politiska uret, helt och hållet synes ha förgätit sjelfva lodet: ett genom bestämda kommunalförfattningar ordnadt folkinflytande. s Att en allmän, en kommunal anda funnits hos svenska folket, och att den haft organer, genom hvilka den verkat med vida större frihet än nu, äfven inom större sambhällsföreningar: än blott socknen, torde af det föregående vara klart. Att denna anda, i trots af de ihärdiga försöken att qväfva densamma, ännu är vid lif, om hons-ock alltför ofta slumrar, torde för en uppmärksam betraktare äfven vara föga tvifvel underkastadt. De, som påstå motsatsen, förneka på samma gång tillvaron bland oss af politisk frihet, hvars yttersta rot i sjelfva verket måste sökas i kommunalandan. Men det kan icke nekas, att detta lif är tynande och sammankrumpet, och detta just i följd af den förlamande inflytelse, som dels på ena sidan regeringsmaktens centralisation, dels på andra sidan ståndsväsendets kastanda utöfvat och ännu alltjemt utöfvar derpå. Att åt nationen återvinna de förlorade friheter, som en medborgerlig sjelfstyrelse kräfver, och att finna de former för dessa friheters utöfning, som må bäst passa för vår tid och vår nu upphunna civilisation, bör derföre vara ett af ) Se Aftonbladet n:o 236 och 227. ) Se C. G. Malmströms afhandling i ämnet, uti Tidskrift för Litteratur 1851.