Aftonbladet – 7 juni 1856, sida 3

oranus, En sian ids Polackarnes protest. Vi ha omtalat, att en deputation af de Paris vistande polackarne till franske utrike ministern grefve Walwski öfverlemnat er adress, hvari de nedlagt sin protest deremot att vid Pariserkongressen ingenting blifvi gjordt för Polen, samt framlägga sina klago mål och sina anspråk, sina önskningar och förhoppningar. Senast hitkomna engelska tid. ningar meddela fullständiga ordalydelsen af denna adress, som vid öfverlemnandet fanns undertecknad af grefve Christian Ostrowski jemte flera tusen medlemmar af den polska emigrationen. Adressen erinrar till en början, att Polens, af Wienerkongressen 1815 garanterade rättigheter sedermera och alltintill. innevarande års parisertraktat icke blifvit upphäfda eller modifierade genom någon annan konvention mellan Europas makter. Under hela den tid österländska frågan varit å bane hade derföre polackarne aldrig upphört att hoppas, det Polen skulle kallas att taga en verksam del i detta stora afdömande af Europas intressen emot Rysslands ärelystnad, hvilket äfven, enligt hvad allmänt förmodades, skulle ha återställa Polens sjelfständighet. Sedan krig blifvit förklaradt, hade således de landsflyktige. polackarne erbjudit sin medverkan och föreslagit bildandet af en polsk hjelpkår, till och med på sultanens område; men förslaget strandade mot Wienerkabinettets invändningar, och detta senare slöt sig i stället genom fördraget af d. 2 Dec. 1854 till Iden engelsk-franska alliansen. Från denna dag väntade polackarne ständigt att erhålla Jen kallelse från de allierade och underkastade jsig, i afvaktan derpå, att förhålla sig fullI komligt stilla och i eget bröst innesluta alla sina förhoppningar. Under fortgången af pariserunderhandlingarne höjde de icke heller sin röst i Polens namn, emedan de icke kunde tro, att i en kongress, som var församlad för att återupprätta de gamla relationerna mellan Europas makter, frågan om Polen skulle blifva helt och hållet skjuten å sido. De lemnade till Frankrike och dess allierade uppgiften, att utföra Polens talan på samma gång som Turkies, och trodde, att deras tystnad skulle berättiga dem till denna uppmärksamhet. De trodde, att förtryckta nationaliteters befrielse skulle blifva den nödvändiga följden af den vesterländska alliansen. Men nu, då freden blifvit afslutad, utan att Polens namn blifvit nämdt, säga de sig icke ha kunnat, utan att förneka det förflutna, utan att öfvergifva allt afseende på framtiden, förblifva tysta och sålunda afstå från de rättigheter, dem till och med deras och Frankrikes fiender erkänt såsom legitima. De tro att, ehuru Frankrike och England vid krigsförklaringen icke iklädt sig några nya förpliktelser med hänseende till Polen, var detta dock icke något skäl, hvarföre ingenting skulle blifva stadgadt till dess förmån vid pariserkongiessen; ty om 1813 års traktater skola för alltid tjena till rättesnöre för Europa i alla andra frågor utom den turkiska, borde ett strängt iakttagande af dessa gemensamt erkända traktater naturligtvis fordras uti allt som rörer Polen. Den 5:te punkten i de österrikiska förslagen lemnade äfven åt de fullmäktige fria händer i detta hänseende, och de borde så mycket mindre ha dervid förgätit den polska nationaliteten, som det är allmänt kändt, att den närvarande freden icke blifvit afslutad utan det moraliska inflytande, som Polen, ehuru orepresenteradt i den engelsk-franska alliansen, utöfvade på petersburgerkabinettets beslut. De fullmäktige — heter det derpå i adressen — iro således i stånd, liksom det, med förbehåll af våra nationella rättigheter, är deras skyldighet, att f Ryssland begära konungariket Polens återupprätande sådant det befanns 1815, och hvilket aldrig insågs utgöra någon integrerande del af det moskoitiska riket. I öfverensstämmelse med wienertrakatens anda, borde det hafva sin egen regering, sina gna representanter och sin egen armå; dess område orde icke besättas af några främmande trupper, ch med Polens återställande borde äfven följa den ria staden Krakaus, såsom våra historiska minnens kränkbara helgedom. Anförande, till stöd för dessa anspråk, wieerkongressaktens bestämmelser, erinra polacarne vidare om de löften de under föregånde regimer erhållit från Frankrike och om et sympatetiska eko, som de ständigt funnit det engelska parlamentet, fullföljande såanda : Dessa löften blefvo i vår tanka förpliktelser för en nuvarande regimen, hvilken utgått från Frankkes vilja, och hvilken är förbunden med de kejserBa traditionerna; ty att upprätta det, i afsigt att följa dessa traditioner, att återställa det från sin litiska vanmakt och förfall, var också att af det egära Polens återupprättande. Från detögonblicket inde vi oss förvissade cm vår sjelfständighet, grundad i Europas allmänna intressen; vi ha helsat ankomen af ett tidehvarf af ära för Frankrike, af ett tidevarf af upprättelse för Polen; ty vi kunde icke, och kunna icke ännu, åtskilja de tvenne stora Pprincier, som för oss äro förkroppsligade i Napoleon I:s lödliga namn. Vi tjenade den förste kejsaren alltr väl, för att kunna tvifla på hans arfvinge ; vi idja till hans personliga känslor, som öfverensämma med nationens; — ja, om så behöfdes, till ord, som han vid mer än ett tillfälle stält till ra landsmän. Polackarne öfvergå derpå till ådagaläggande det intresse Europa har att understödja Pons rätt. De erinra, att hvarje kombination, m utesiuter Polen, blott är svag och bräck5 till bevis hvarpå de häntyda på separatrdraget af den 15 April; och, säga de, förlandet måste blifva såant, ty Ryssland iderhandlade endast i afsigt att vinna uppof; dess traditionella politik äri hvarje hänende densamma; och Polens mellankomst ännu det enda logiska och rationella medt att hejda dess framträngande mot vester h söder. Från och med denna dag förklarar I qer nt EREEEARRERR O SL ÄT der så O), 11 I ör n TS 5 ) AR Tr PF RK ID we