Aftonbladet – 7 juni 1856, sida 3

Espårance hade blifvit mycket fåordig. Jag vet icke, svarade han kallt. Är hon verkligen så utmärkt vackerp, fortsatte den nyfikna italienskan, efter hon af alla kallas för den sköna Gabriella ? Jag känner henne icke, svarade Esperance, angelägen att afbryta detta samtal. Oaktadt Leonoras tusentals olika slingringar, erfor hon ingenting i detta ämne af den försigtige Espårance, hvilken deremot öfverträffade sig sjelf i artighet och muntert prat, då den listiga italienskan slösade på honom sina ögons och sitt språks mest farliga smekningar. Som ändtligen den numera något klarsyntare Concino började bevaka sin äkta hälft litet uppmärksammare, begynte hon tala om Zamets penningar. På detta vis uppnådde våra resande mot klockan sju på aftonen Paris, hvars skönhet ännu mera förhöjdes af en stjerntindrande himmel och en klar, ehuru kall luft. Espåerance ville följa sina reskamrater ända till Zamets hotell, på Rue de Lesdiquieres, bakom arsenalqvarteret. Men det för er kanske ur er egen väg? invände Concino, som ändtligen blifvit orolig öfver den bekantskap Leonoras knä oupphörigen vilse knyta med Esperancås. På intet sätt, jag skall till arsenalen,, svaade den unge mannen, och det är samma äg. Han förde dem till den rike financierens port, hvarest afskedshelsningarne utbyttes, mma å den ena sidan och artiga å den anIra. Concino upplyfte slutligen den tunga vortklappen. A revedere! hviskade Leonora, läggande stt finger på sina läppar.