Aftonbladet – 28 april 1856, sida 3

Han fattade raskt sitt beslut. Era ord hafva öfvertygat mig, och jag tvekar icke längre att anförtro er allt. Om ni också icke känner kung Henrik, så torde hos er Crillons uppriktighet och oförskämda infall vara tillräckligt kända för att gälla som en ursäkt för mina dumma inkast. Jag erkänner öppet att alla de mysterier, hvarmed man omger sig uti detta kloster, i början ingifvit mig ett visst misstroende. Hvilka mysterier menar ni? frågade brodern Robert. Hvad kallar ni då detta mörka, af en svag dagstråle upplysta rum. .. Min syn är klen., öfversatte talaren. Och brodern Roberts envishet att cölja sitt ansigte ? Kapuchongen spratt till. Brodern Robert är icke angenäm att skåda, inföll talarens hesa röst, och om han döljer sitt ansigte, så är det mindre af egenkärlek, än af fruktan att dermed såra den främmandeg blickar. Åh! om det inte är för någonting annat, så äro dessa skrupler minst sagdt löjliga ... äro vi då icke alla mer eller mindre fula här i verlden! utropade konungen. Med dessa ord utsträckte han häftigt sin hand mot den hemlighetsfulla kapuchongen. Visa er för chevalier de Crillon! sade brodern Robert till sig sjelf, för att högt tolka spöets stumma befallning; derefter vände han sig långsamt mot konungen. Henrik reste sig af förvåning vid åsynen af detta sällsamma ansigte. Den talande broderns kinder voro så infallne, som om han efter behag kunde låta dem försvinna uti sin mun; hans ögon voro utstående och uppfyllde nära på hela hans hufvud, utan att ändå gifva fysionomien något uttryck eller ljus; hans läppar voro tunna