MR Vv VERA vv RR) MAR fylls me nn Vi yttrade i lördags att man år 1836 borde vid det förestående ordnandet af läroverkens angelägenheter kunna med skäl fordra och vänta något mera, än blott och bart en kodifikation af 1849 års beslut, hvilket Svenska Tidningen hade förklarat vara det enda, som hon för sin del för närvarande hoppades. Äfven med antagande, att det formella, i stadgar och paragrafer skeende fastställandet af hvad som i 1849 års förordning blott var uppställda grundsatser,, hvarpå Svenska Tidningen nu hoppas, må tillika innebära en ytterligare utveckling af dessa grundsatser samt ett redande och förtydligande af det myckna, som i 1849 års cirkulär var alltför oredigt och mångtydigt, måste vi för -vår del förklara, att detta efter vår öfvertygelse ingalunda är tillräckligt att motsvara det nuvarande behofvet, som ovilkorligen kräfver, att äfven andra och nya grundsatser nu må upptagas och vinna tillämpning utöfver dem, som för sju år sedan kungjordes såsom redan då antagna. Bland sådana grundsatser, för hvilka vi anse oss med skäl kunna fordra erkännande utien ny skolordning, ehuru de lika litet uti 1849 års cirkulär som uti 1820 års skolordning finnas upptagna, vilja vi här endast exempelvis nämna: höjandet af den såsom vilkor för lärjungars intagning i elementarläroverket stadgade ålder; afskaffandet af studentexamen i dess närvarande skick och dess ersättande genom en till läroverken under tillbörlig kontroll förlagd afgångsexamen; ett ändamålsenligare ordnande af både styrelse och tillsyn öfver läroverken, såväl i högre som lägre instanser; i afseende på läroämnena, icke blott s. k. dispens från de gamla språken, utan ett bestämdt uppskjutande af deras läsning till de högre klasserna, samt bestämdt upptagande at modersmålet och dess behand-. lande i tal och skrift såsom grundläggande all annan språkundervisning, samt öfverhufvud ett bestämdare erkännande af den nyare bildningens grundvilkor, lefvande språk och naturvetenskaper; upphäfvande af den onaturliga i alla ämnen samtidiga årsflyttningen mellan klasser och afdelningar; allmännare införande af gymnastik och vapenöfningar; beredande af utvägar för lärares bildande till lärarekallet, och ersättande af de olämpliga profven emot lämpligare; framför allt en ny, på förnuftigare grund byggd stat, som låter lärarnes uppryckande till högre lönegrad efter viss tjenstetid endast bestämmas genom deras förtjenst, och icke, såsom nu, blifva beroende af tillfälliga ledigheter vid det ena eller andra liroverket eller deraf, huruvida de äro eller vilja blifva prester o. s, Vv. De flesta af dessa fordringar hafva redan vid 3:ne större läromöten blifvit uttalade, och till en del nära nog enhälligt, af lärarne sjelfve. I afseende på den första, eller höjandet af den hittills såsom vilkor för intagning i läroverket stadgade åldern, till hvilken vi för tillfället vilja inskränka oss, så är en förändring i denna riktning lika mycket påkallad af pedagogiska och fysiologiska — vi ville nästan säga medicinska — skäl, som ur medborgerlig och statsekonomisk synpunkt. Dess snara. vidtagande i afseende på elementarläroverket är redan snart sagdt nödvändigt, för att icke hela slägtet skall genom ungdomens allt för tidiga och onaturliga ansträngande allt mer och mer både kroppsligen och andligen förslappas och försvagas; och vi återkomma en annan gång till frågans betraktande från denna sida, Men det är äfven angeläget ur en medborgerlig och statsekonomisk synpunkt, som fordrar att icke betrakta elementarlägoverket ensamt för sig, utan uppfatta dess ställning inom systemet af hela den offentliga undervisningen, framför allt i dess förbållande till folkskolan, och som i detta afseende icke heller står i strid med en förnuftig pedagogisks fordringar. Det ännu gällande stadgandet, att barn få intagas i läroverken redan vid 8 års ålder tillkom på en tid, då folkskolor icke funnos, och då man genom läroverkets lägsta klasser måste till en del sörja för meddelandet af siunma undervisning, som numera gifves eller bör gifvas i folkskolorna. Dessa senare kunna egentligen, såsom bekant är, först sedan ett tiotal af år anses i vårt land hafva kommit till stånd. När det första allmänna svenska läraremötet hölls år 1849 (kort före cirkulärets utfärdande), voro de ännu i sin linda. Likväl väcktes redan då, och det icke af folkskollärare, utan inom mötets afdelning för elementarskolväsendet, fråga om åvägabringande af en närmare förbindelse emellan folkskolorna och de s. k. elementarläroverken, och efter någon öfverläggning beslöt afdelningen att uttrycka den allmänna önskan: att fordringarne för inträde vid elementarläroverken måtte höjas, och att barn icke måtte i dem intagas vid så späd ålder som hitintillsv. Endast fem deltagare i mötet reserverade sig då emot detta Pestut, såsom en af dem — rektor Annerstedt, med hvilken de öfrige instämde — yttrade, med fästadt afseende på nuvarande förhållanden. Vid det andra allmänna läraremötet, som hölls tre år senare år 18352, upptogs frågan å nyo till öfverläggning. Hvad som vid det första mötet hade uttalats såsom önskvärdt för elementarläroverkets egen skull, yrkades nu äfven ur folkskolans och den allmänna medborgerlighetens synpunkt. Vi anse det icke vara ur vägen attnu i minnet återkalla det vigtigaste af hvad dervid å ena och andra 3idan yttrades. De flesta talare, som vid detta tillfälle yttrade sig, ansågo ett närmande af folkskolan till elementarläroverket för önskvärdt, så att den förra kunde med fördel begagnas såsom