Aftonbladet – 28 april 1856, sida 3

häkte inom ett annat län än. derinom han blifvit straffdömd. Härom hade fångstyrelsen varit betånkt att ingå med hemställan till Kongl. Maj:t. Under diskussionen i detta ämne tycktes man allmänt gilla hr Cederschiölds uppfattning i afseende å grunderna för fängelsestraffets ve:kställighet. Åtskilliga delade likväl icke hans tvekan i afseende på fångstyrelsens rätt att utan särskilt föreskrift till arbete hålla de fångar, hvilkas straff från längre tids straffarbete å fästning blifvit förvandladt till fängelse i cell, emedan för en cellfånge arbete icke vore ett straff, utan fastheldre ett behof; ej heller beiviflade man administrationens rätt att till hvilket länseller kronohäkte, som kunde finnas lämpligt, förflytta fångar, för hvilka tiden för straffarbetet ej ginge öfver sex månader. En och annan trodde det ej heller vara svårt att bereda arbete åt ensamhetsfångar, i hvilket hänseende exempel citerades från cellfängelset i Kristiania och flera andra ställen, der cellfängelsesystemet vore infördt, om man än der icke finge vara så utomordentligt rädd för det öfverklagade intrånget genom konkurrensen med handtverkerierna. Derefter diskuterades de under rubriken speciel lag förekommande frågor i programmet till juridiska föreningens årsmöte innevarande år i Mariestad. Den första frågan omfattade: Huruvida kongl. förordningen den 19 December 1827 om hemmansklyfning och jordafsöndring upphäfde stadgandet i kammarkollegii cirkulär den 14 April 1824, angående en förändrad reglering med kronoskogarne och allmänningarne i riket, att mark, som i ersättning för mulbetesoch skogsrättigheter tilldelas hemman från parker och allmänningar, upplåtes såsom en oskiljaktig tillhörighet till hemmanen? Denna fråga tycktes i allmänhet besvaras med nej, enär man icke funne någon motsägelse emellan förordningen och cirkuläret, utan tvärtom ansåg det vara naturligt att intägter från parker och allmänningar ostridigt vore lika litet eller lika mycket oskiljaktiga från ett hemman, som all annan dess egorymd, och att följaktligen enahanda grunder måste ega rum för afsöndringen af den ena såväl som den andra delen. Den andra frågan lydde som följer: Kan den sakrätt, som en behörigen intecknad afhandling om jordifsöndring för lägenhetsinnehafvaren medförer, genom sökt laga skifte å jorden förvandlas till en blott fordringsrätt på skadestånd hos egaren af det hemman, hvarifrån afsöndringen skett; och bör icke, i annat fall, med tillämpning af 12 kap. 6 skiftesstadgan, hvarje afsöndringslägenhet, å hvars återvinnande till hemmanet anspråk icke blifvit väckt eler i laga ordning utfördt, vid skiftet deruti ingå, ned skyldighet för hela skifteslaget att deltaga i len för lägenhetens flyttning erforderliga odlingsch utflyttningskostnaden ? På denna fråga hade ett vidlyftigt svar blifvit inändt af häradshöfdingarne A. L Strussenfelt på sottland och L.,O. Boström i Norrbotten, hvaraf conklusionen var, att innehafvare af andra lägenheer än dem, som voro för alltid upplåtne, icke egde stt föra talan och ingå såsom delegare i skifteslaget, tan vore att i detta hänsende betrakta som arrenlatorer, i följd hvaraf ensamt egaren af de hemnan eller den hemmansdel, hvarifrån afsöndringen kett, och icke hela skifteslaget borde deltaga i den rforderliga odlingsoch utflyttningskostnaden. Detta plefve således en enskilt fordringsrätt hos egaren af remmanet, och ieke en sakrätt i vidsträcktare mån in den omfattade rättigheten att af hemmanet till skiftas så stor egorymd och af lika gedhet som den lan genom skiftet måst afträda. Om denna åsigt oro likväl tankarne delade, så att den sats å andra idan uppställdes och, som det tycktes, med betänsansvärda skäl försvarades, att innehafvare äfven utaf fsöndrade lägenheter, hvilka voro lagligen upplåtna, vorde ega rätt att anses såsom varande sjelfva delgare i skiftet och följaktligen njuta lika rätt som frige delegare, nemligen att ingå i-skifteslaget och å sin odlingsoch ersättningsrätti sammanhang med let generella skiftet bestämd.