Aftonbladet – 3 mars 1856, sida 2

den såkerkgeri blifvit mera bemärkt än den: blef. Vid samma tid, d. v. . i Mars 1855, gjordes direkte anbud till fransmännens kejsare, ej på vanlig ministerväg, utan medelst en person som var fästad vid Napoleons hof och som genom en mycket nära slägtskap både med den kejserliga familjen och med den kungliga familjen i Sverge var egnad att förtjena begge hofvens förtroende ). I de meddelanden som på denna väg gjordes kejsar Napoleon uppställde konungen af Sverge och Norge som förstå vilkor för sin aktiva medverkan vestmekternas garanti för integriteten af de begge län. dernas områden samt ett materiellt understöd. Detta första anbud möbttogs medvarsamhet, ty man var änonna ej fult säker på svenska konungens uppriktighet. -Hade ej äfven Carl Johan 1812 afgifvit försäkringar om sin tillgifvenhet för Napoleon I? Emellertid borde man ej till och med midt under sin övisshet slippa ifrån sig ett tillfälle som: kunde vigt. Också uppdrog man en grefve Barck, en svensk som Napoleen under sin landsflykt lärt känna i London, att till Stockholm öfverföra meddelanden som hade afseende på det anbud hvarom vi nyss talat. Svaret lät ej vänta på sig. Kejsaren mottog bref från konung Oscar och kronprinsen Carl med försäkringar om deras sympati för den vesterländska politiken, och till kejsaren öfverlemnades på samma gång en detaljerad memoire öfver Sverges och Norges tillgångar och öfver vilkorea för en nära allians. Man begärde utom subsidier 100,000 man allierade trupper, till hvilka man erbjöd sig att lägga 60,000 man svenskar och norrmän. Man begärde äfven att i händelse Finland skulle komma att militäriskt besättas, denna provins måtte ånyo förenas med Sverge, och att de begge länderna finge en röst vid de blifvande fredskonferenserna. Dessa förslag voro af natur att indraga vestmakterna på en djerf men afgörande väg; flerehanda betänkligheter föranledde likväl uppskof med deras besvarande. Kejsaren mottog dem just som han var färdig att anträda sin resa till England. Det blef der bestämdt, att för 1855 års fälttåg alla de allierades bemödanden skulle riktas på Krim och att företagen i Östersjön skulle inskränkas till sjöoperationer. Det var motsatsen af hvad konung Ösear ville. Uppskjutandet af hvarje vigtig operation i Östersjön tillät för öfrigt att draga ut på tiden med gifvande af bestämdt svar till Sverge. -Alla dessa transaktioner hade försiggått utan att hvarken landet eller de diplomatiska agenterna eller den främmande pressen derom håft den minsta aning.. En så väl bevarad hemlighet gaf följaktligen fritt lopp åt gissningarne. Man förvånade sig i Stockholm öfver konungens skenbara likgiltighet, och de fosterländsvänner som satt sitt hopp till kriget sparade hvarken på råd eller föreställningar till styrelsen, då en ny händelse kom att i landet framkalla en utomordentlig jäsning. Den 6:te delen af hr Schinkels bok, hvarom vi talat eeh som omfattade 1812 års händelser, lade Carl Johams handlingar i Oppen dager oeh utvisade gemom de mest trovärdiga dokumenter alla förvillelserna i den sorgliga politik, som gjort Sverge till en Rysslands vasall. : Det plötsliga ljus som nu kastades öfver hittills dunkla fakta törorsakade ett allmänt anskri af harm mot en konung som så illa motsvarat Sverges högsinnade förtroende. Oppositionstidningarne Iäktigade sig dessa uppenbarelser för att med en ytterlig häftighet anfalla klenmodigheten för dagen. Jemförelser anställdes mellan 1812 oeh 1855, mellan fadren och sonen, och man anklagade, utan att känna dem, konung Osears afsigter, med anledning af Carl Johans endast allför väl kända handlingar. Såsom en högtidlig. varning för konungen, var det nyttigt att fördöma de föregående handlingarne för att förekomma hvarje förderflig efterföljd, men det var orättvist att emellan de begge regeringarne uppställa en solidaritet, som ej rättfärdigades af någon synlig handling af konung Osear.. Då de fördömande vände sig mot Carl Johan, hade dessa anklagelser rätt; orätt hade de deremot, då de med samma häftighet vände sig mot hans ätt. Uppbrusningen var, så liflig att den kunnat uppväcka dynastiska frågor; en olämplig polemik, som af ingenting rättfärdigades och som ej heller fann någon anklang hos nationen: Sverge söker ej dessa förvecklingar; det fördömer 1812 års handlingar ; det fordrar att de ej måtte förnyas och lemnar ansvarigheten derför åt den som utfört dem; och det skulle gerna låta leda sig af konung Oscar för att inträda på en annan väg. Sådan var stämningen i sinnena då dånet af Sebastopols fall återskallade genom Europa. Vi haredan berättat om det intryck som underrättelsen om denna triumf åstadkom i landet. För konungen var det en uppmuntran att åter upptaga underhandlingarne. Framgångarne på Krim skulle utan tvifvel tillåta de allierade att 1856 i Östersjön intaga den ställning som öfverensstämde mea konung Oscars önskningar. Men strandandet af de första försöken till underhandlingars inledande bjöd varsar2het. En till utseendet ebetydlig beskickning tjenade tul förevändning för nya underhandlingar. Direktören för de kejserliga museerna i Paris hade låtit i Stockholm anhålla om ett porträtt af konungen för samlingen i Tuilerierna. I Oktober 1855 öfverfördes äfven detta porträtt af baron Bonde, som var känd för att ega konungens förtroende. Sändebudet blef vid detta tillfälle presenterad i Tuilerierna. Han hade, utan att ana det, att kämpa mot mer än ett hinder. Samma personer i kejsarens omgifning, som utsått misstroende mot Sverge, utmålade baron Bonde nästan som en rysk spion. Den person i Tuilerierna, som redan första gången åtagit sig medlarskapet, gjorde sig ånyo ansvarig för konung Oscars uppriktighet och lyckades undanrödja allt misstroende. Kejsaren hade föröfrigt, efter genomläsandet af den memoir som blifvit honom tillsänd, funnit att Sverge egde större militära resurser än han anat, och öfvertygad dessutom att alla det nästa fälttågets ansträngningar skulle riktas mot Östersjön, var han benägen att inlåta sig på den väg som blifvit honom öppnad. När derföre baron Bonde underrättade kejsaren att konung Oscar ämnade erbjuda honom Serafimerorden som ett bevis på politiska sympatier, mottog han honom synnerligt nådigt. Kort derefter infänn sig amiral Virgin i Paris som öfverbringare af Serafimerorden, och general Canrobert skickades till Stoekholm, med det officiella uppdraget att till konungen öfverlemna Hederslegionens insignier. Men det verkliga ändamålet med hans mission var att försäkra sig om sinnesstämningen i Sverge. De sympatier han der mötte som den vesterländska politikens representant, oeh de hyllningar hvarmed han der från alla håll öfverhopades ha för den frejdade generalen varit den bästa upplysning. ) Författaren menar här mr de Tasehor, förste hofmarskalk hos kejsarinnan. MUSIK.