Aftonbladet – 3 mars 1856, sida 2

MUSIK. Operan Don Juan bar under dem förflutna veckan åter en gårguppförts å kongl. operan, hvarvid hr Dahlgren gaf Den Oetavio och mll Röske Zerlina. Hr Dahlgren sökte att i dem eljest passiva och flegmatiska Don Oetavios parti gifva uttryck åt denna fina känslofollhet, denna vördnadsfulla ömhet, som den unge ädlingen hyser för sin trolefvade, Donna Anna; och han lyekades deri äfven till en viss grad. Dem oro, som alltid vidlåder artisten, då han första gången uppträder i en rel, var likväl ej utan inflytande på hr D. I anledning deraf var han ej alltid fullt säker i sin sång, hvilket var märkbarast i reeitativerma. De båda arierna sjöng han musikaliskt, hvarför han äfven rönte uppmuntran och till och med framropades. Vi betvifla ej, att, efter ett oftare uppträdande i denna rol, hr D. bör blifva en ganska omtyckt Don Octavio. MIl Röske, Zerlina, har förr endast i smärre sångpartier uppträdt. Hennes röst har ej särdeles stort omfång, men hennes högre toner, från c upp till g, äro vackra, mellantonerna deremot svaga. Hon sjunger behagligt och har förtjemsten att uttala texten mycket tydligt. Spelet är naturligt, ledigt och -okonstladt, utan all imitation och, märkvärdigt nog, fritt från manår. Den för sina förtjenster om kongl. teaterns elevskola sällan rättvist bedömda fru Bock, under hvars ledning mll Röske erhållit sin sceniska utbildning, har här visat ett vackert prof på frukterna af sina bemödanden som lärarinna, likasom den unga eleven på sina anlag för den dramatiska konsten. Öm det koketteri och den fina nyans af frivolit6, som fru Stramdberg gifver åt Zerlina, tilläfventyrs kan anses vara mera öfverensstämmande med den karakter, som Lorenzo da Ponte har tänkt sig vid librettons författande, så är dock den barnsliga oskuld, som mll Röske så väl uttrycker i denna rol och som har en äldre tradition på vår scen för sig, icke mindre intagande och visserligen icke mindre öfverensstämmande med den karakter, som Mozart genom tonerna så idealiskt förherrligat. I den, lika mycket för formens klarhet, som