för iddns djup, så sköna och omtyckta masitrion, emeilan donna Anna, Donna Elvira och Don Octavio, detonerade mll Malmström, så att intrycket af denna intressanta numraer dick förloradt. Hon råkade äfven på åtskilliga ställen i arierna ur takt och ton. Man har sagt oss, alt hon för aftonen skulle varit indisponerad, och detta bidrog väl dertill, att hon denna gången långt mindre än de föregående kunde fylla sitt parti. Vi upprepa änyo vär öfvertygelse, att direktionen borde låta denna med ovanlig röst begåfv gerska öfva sig i mindre roler, för att småningom vänja henne äfven vid någon slags dramatisk uppfattning af den karakter, som skall framställas, innan hon genast i början af sin nya bana belastas med ett hufvudparti i ett af Mozarts största mästerverk. Åtskilliga recitativer hafva ytterligare blifvit förbytta emot dialog, och det torde tåla vid att ännu ett och annat af dessa så monotona recitativer borttagas. I sångnumrorna är äfven en del af gamla texten återtagen, hvilket i vårt tycke verkligen var af behofvet påkalladt. Således har man nu i duon mellan Don Juan och Zerlina ånyo fått höra de gamla välkända verserna: Du bör ej fruktan bära, äfvenså, i Don Octavios b-durs aria har hr Strandberg återtagit de förra orden: Då uti skötet af en vän. Enär mycket af den gamla texten bestämdt har företräde framför den nya, så torde det icke vara olämpligt, om en skicklig litteratör utsåges, för att jemföra och sammanlänka de båda texterra på det sätt, att hvad som af båda delarne är godt bibehålles till fördel för det hela. — Kongl. hofkapellets konsert i går afton, till förmån för dess pensionskassa, hvarvid Beethovens herrliga musik till Fidelio uppfördes, gafs för fullsatt salong. Med stigande intresse afhördes den storartade dramatiska musiken, som tyvärr ej under många år på vår scen blifvit hörd. Men i denna opera, liksom i alla Beethovens sångkompositioner, ligger oftast största intresset i den utommordentligt sköna instrumenteringen, så att örat ej sällan förglömmer sången eller rösten. Detta är också anledningen hvarföre hans lyriska produkter i allmänhet äro så föga populära och, liksom ädelstenar i den dyrbaraste infattning, nära nog endast af kännare kunna senteras. Att operan på den tiden, då den här uppfördes ej mycket anslog, får väl till en del tillskrifvas dels den tidens mindre bekantskap med denne tonskalds arbeten, dels ock 4e då exeqverande sångare och sångergKor, hvilkas utbildning ej för tillfället stod På särdeles hög ståndpunkt. Förutom mll Viderberg d. ä. som gaf Fidelio, sjöng den redan då deklinerande Sällström, Florestan, hr Almlöf, en af vår dramatiska scens prydnader, nödgades sjunga Pizarro o. s. v. Att sångpartierna nu ega skickligare representanter, derom torde väl ej något tvifvel kunna uppstå. Icke heller betvifla vi att om operan, då framdeles en för rolen passande Leonora kan finnas, kommer att upptagas, den lika väl hos oss som i Tyskland bör blifva beständig på repertoiren, isynnerhet då vi taga i betraktande den stigande smaken hos vår musikälskande publik för den klassiskt sköna musiken. Att en så i handlingen ingripande musik, uppförd ; å en konsert, ej kan skänka samma intresse som på scenen i kostymer och med dekorationer, är ganska naturligt, likväl tro vi, att vi ej irra oss, om vi påstå, att större delen af åhörarne voro nöjda med sin afton, och äfven att mången skulle önska ånyo återhöra denna sublima musik. MIll Andree hade öfvertagit Leonoras parti och sjöng detsamma, ehuru för aftonen icke väl disponerad, rent och dramatiskt, samt visade, vid många tillfällen, att hon förstått att intränga i den storartade musiken. Vid det ställe der Fidelio, betäckande Florestan med sin kropp, utropar: Tödt erst sein Weibl är dock mill Andrees röst ej nog genomgripande att gifva denna, operans största dramatiska moment, dess rätta färg. Hon applåderades mycket för den sköna, musikaliskt sjungna arian med sina ståtliga recitativer, likasom för duetten med Florestan, som begärdes och gafs da capo. Äfven mll Malmström som Marcellina tillvann sig bifall, och hennes vackra röst tog sig vida bättre ut i detta, i dramatiskt hänseende, mindre maktpåliggande parti, än förut i Elviras. Hr Dahlgren, (Florestan), sjöng vackert sina recitativer och sin fängelsearia, hvilken kan anses som ett mästervärk bland dramatiska tonmålningar. Äfven i ensemble-numrorne gjorde hr D:s röst sig gällande. Hr Walin, (Rocco), sjöng såsom vanligt sitt parti rent och musikaliskt. Hr Haglund, (Pizarro), uttalade texten nog otydligt, men förtjenar föröfrigt likasom hrr Sandström, (Lacquino) och Willman, (Don Fernando), loford för sina bemödanden. Den öfver all beskrifning sköna sångarnes kör gick med god ensemble, ehuru den togs för långsamt. Tempot är: Allegro con moto. Melodramerna voro uteslutna. Orkestern, eller rättare konsertgifvarne, jorde sitt bästa oeh lyckades att på ett värgt sätt återgifva den store tonskaldens snillrika arbete. De hade äfven haft den artigheten, att med hvarje biljett låta medfölja en öfversigt af pjesens innehåll. Den förbundne musikvännen har derför en ytterligare anledning att instämma med oss i den önskan, att. samtlige hofkapellets pensionerade medlemmar i många och lyckliga år må hafva den glädjen att få tillgodonjuta frukterna af en tjugofemårig taktmässig tjenstgöring. H. M. Konungen och hela den kungligal familjen hedrade konserten med sin närvaro. Vecko-uppgifter rörande Riksbanken, afgifna dem 22 Februari. Fonden till diskontering och utlåning för han-V del och näringar samt till kassakreditiv åt rg