Aftonbladet – 3 mars 1856, sida 2

ratsch, en taxa, hvilken de gerna erlägga för att slippa ett onus, som man nu vill de skola betrakta såsom ett privileginm. Försöket att med tvång införa dessa reformer kan — ja, skall åstadkomma en oro ibland alla klasser af turkiska undersåter, hvaraf områdets besättande och befolkningens betvingande måste bli en nödvändig följd. Under tiden proklamerar mans freden, och Ryssland lärer väl inbjudas att biträda vid turkiska rikets pacifikationn. — Independance Belge innehåller i ett af sina sednaste nummer ett af en korrespondent i Paris meddeladt utdrag ur slutet af hr Lallerstedts redan länge väntade bok La Scandinavie, ses craintes et ses esperances. Korrespondenten yttrar, att bokens utgifvande blifvit fördröjdt någon tid, till följd af de sednaste politiska händelserna, men att författaren nu vid fredskonferensens öppnande ansett det lämpligt att utgifva densamma. Det ifrågavarande utdraget innehåller, rörande de förbandlingar som skola föregått afslutandet af traktaten af den 21 Nov., åtskilliga uppgifter hvilka, om de bekräfta sig, hvad det faktiska angår, väl äro egnade att väcka icke obetydligt uppseende. Vi uppskjuta alla anmärkningar vid de reflexioner hvarmed förf. trott sig böra beledsaga sina uppgifter, till dess vi blifva i tillfälle att taga fullständigare kännedom af arbetet, hvilket vi postdagligen förvänta ). Det af Indpendance Belge meddelade utdraget har följande lydelse: Misstroendet inom landet delades af vestmakterna. Man hade efter Bomarsunds intagande förvånat sig öfver att se konung, Oscar afslå det anbud som gjorts honom att besätta Alandsöarne. Ingenting var likväl mera berättigadt än denna försigtiga hållning; och konungens svar; då man gjorde honom detta anbud, var fullt af klokhet. Jag vill ej, svarade han, besätta darne, af samma skäl som förmå de allierade att utrymma dem, det vill säga omöjligheten att bibehålla dem. Detta inkast lät ej vederlägga sig och kunde ej framkalla något missnöje från de allierades sida; men man drog derefter den nog förhastade slutsatsen att man ej kunde räkna på Sverge. Och likväl, i samma ögonbliek som man i både inoch utlandet beklagade sig öfver konungens klenmodiga politik, i samma ögonblick hvar och en anklagade honom för att vara beherrskad af de förderfliga traditionerna från Carl Johans tid, hade Osear en full insigt i sakernas ställning och insåg att Sverges och Norges intresse ålade honom att förena sig med vestmakterna; men trogen sin böjelse för det hemlighetsfulla, lemnade han fritt spelrum åt anklagelser, utan att göra något för att uppvisa deras misstag. Hans hemliga tankar delades af kronprinsen Carl, som allt ifrån början högt uttalat sig till förmån för förbundet med vestmakterna, äfvensom af hans andre son, prins Osear, kommendör i flottan. Konungens beslut blef snart ännu ytterligare stadgadt genom fördraget af den 2 Deeember 1854: Han gaf visserligen denna diplomatiska akt större utsträckning ån den i sjelfva verket hade, och troende att Österrike stod i begrepp att handla, fruktade han ej längre att taga ett steg framåt. Icke desto mindre förmådde honom ännu några personliga konsiderationer att iakttaga försigtighet. Han hade att hos fransmännens kejsare bringa till glömska handlingarne af 1812 och till oeh med ännu yngre minnen, hvilkas intryck ännu ej hinnit utplånas. Man hade ej heller i Tuilerierna glömt att konung Osear gjort några svårigheter att erkänna den vid Napoleons namn fästade siffran III, och denna öfverensstämmelse i kallsinnighet med den som visades från S:t Petersburg hade gifvit anledning till misstanke. Inhan han vände sig direkt till de vestra kabinetterna, lät konung Oscar derför sina förtrogne rådgifvare inverka på allmänna opinionen och rikta statsmännens uppmärksamhet på vigten af den skandinaviska alliansen. I medlet åf 1855 läste man i Times en korrespondensartikel daterad Stockholm den 27 Febr., hvars förstå del vi anse oss böra här återgifva. De stora tillrustningar som göras af vestmakterna till krigets fortsättande i Östersjön visa tillräckligt att det ej är af operationerna i Svarta hafvet som man väntar en lösning af orientaliska frågan. Det är för hvarje man med sakkännedom tydligt att Europas jemvigt och verldens fred i framtiden äro utsatta för lika myckenifara i Östersjön som vid Donaumynningarne. Det enda rationella medlet att hejda de moskovitiskaj inkräktningarnes ström är att i norden upprätta en makt som är tillräckligt stark att kunna motstå hvarje försök till eröfring eller hot. s Denna artikel, som var dikterad af en upplyst politik, angaf sakernas verkliga ställning, och om man hade känt den källa hvarifrån den härflutit, skulle ) Det bör anmärkas, att den pariserkorresspondent till den belgiska tidningen, som meddelar ifrågavarande utdrag, misstager sig både om författarens namn, hvilket han vanställer till Lallenstedt, och ännu mera om hans egenskap, som alldeles obefogadt betecknas möd orden diplomate sugdois, en benämning hvaremot vi förmoda att författaren ieke underlåter att protestera.