Aftonbladet – 3 mars 1856, sida 2

gifvas ock andra förhålanden, hvarom vij ogerna tala, men hvilka gifva England ett öfvervägande inflytande på Europas rådslag. Vi äro den enda nation i Europa, som icke har skäl att bäfva för ett opinionernas krig. Nära trettio år äro förflutna sedan Canning påpekade hvad han med rätta kallade jättes styrkan af denna ställnings, värdet af denna nya makt i ett kommande krig. Dessa ord äro lika sanna nu som när de 1926 af Canning uttalades. Dylika fejder må visserligen icke lättsinnigt as; men Englands ombud: kan med trygghet kommazihåg, att England ingenting har att befara af ett slikt vågspel. En sak, fortfor Canning, är att egaå en jöttes styrka, en annan åter att begagna den så som en jette skulle göra. Och likväl är medvetandet af en sådan styrka otvifvelaktigt en källa till sjelfförtroende oeh siäkerhet. Samma tidning yttrar om vapenstilleståndet: Det tyckes nu vara afgjordt att vi skola få ett stillestånd, och häraf kunna vi tryggt sluta att man beslutit sig för freden, enär de fördelar, som tillfalla Ryssland genom fientligheternas upphörande äro så stora, att ingen statsman skulle kunna vara nog blind eller nog pligtförgäten att biträda en dylik åtgärd, så framt det vore en möjlighet, att fiendtlig. heterna kunde förnyas. Nämdo fördelar betå i följande: 1:o Ett uppskof, som skall sätta Muraviews armåer i stånd att förstärkas och förses med krigsmateriel. 2:o Tillfälle att sälja stora qvantiteter af Rysslands produkter, för engelskt guld, hvarigenom berörde land erhåller medel att fullfölja kriget. 3:0 Lätthet måhända att på grund af fredsutsigterna upptaga ett lån. 4:o Tillfälle att försvaga om ej upphäfva vårt förbund med Frankrike, och sålunda isolera England inom den europeiska kongressen. 5:0 Uppskjutadet af armåns och flottans alla operationer till en tidpunkt som skall göra hvarje företag emot Tiflis — den enda verkligt strategiska punkt i Asien — svårt om icke omöjligt, i anseende till den ohelsosamma årstiden i Mignreliens och Imeretiens dalar. Skall kriget fortsättas, kan säkerligen ingen för ett ögonblick förmoda, att alla dessa fördelar skola gifvas åt Ryssland, likasom i afsigt att föröka våra egna svårigheter. Men om nu fred göres, till hvad ändamäl ha vi då uppoffrat 50,000 menniskolif och 100 millioner i penningar? Var det för att försäkra integriteten af BSultanens besittningar. Säkert icke, ty han går ju nu miste om sina Donaufurstendömen, hvilka väl under vår fostrande vård lära, — likasom den del af hans område, hvilket vi sist hjelpte till att fråntaga honom, Grekland nemligen — bli ett europeiskt besvär, ett anarkiskt näste för banditer och sjöröfvare. Detta prof på vår organisationsförmåga är i sanning ej af den natur, att visa män skulle få lust att följa exemplet. Vi kunna ej heller ha gjort ofvannämnde uppoffringar i ändamål att försäkra sultanens oberoende; ty hela Europa, Ryssland inberäknadt, skall ju inblanda sig i reglerandet af hans rikes inre angelägenheter. De kristna skola genom de nya reformerna få krigstjenst — hvilket den stora massan af dem afskyr — sig påtvingad, hvaremot de befrias ifrån karatsch, en taxa, hvilken de gerna erlägga för att slippa ett onus, som man nu vill de skola betrakta såsom ett privilegium. Försöket att med tvång införa össn reformer kan — ja, skall åstadkomma en oro ibland alla klasser af turkiska undersåter, hvaraf områdets besättande och befolkningens betvingande måste bli en nödvändig följd. Under tiden proklamerar mans freden, och Ryssland lärer väl inbjudas att biträda vid turkiska rikets pacifikationn.