Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 13 Febr. Utrikes Horrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 31 Jan. 1856. Det ser då verkligen så ut som om Englands motstånd emot fransk-österrikiska fredsöfverraskningen för ögonblicket skulle ligga under. England låter visserligen icke dei postscriptum af mitt bref den 21 Jan. riktigt uppgifna anspråk falla. Men verldens förhoppning, att man alldeles icke skulle inlåta sig i underhandling, innan Ryssland äfven lika väl antagit den britiska utvecklingen af 3:te punkten som de andra punkterna, synes icke bekräfta sig. Formen är visserligen bevarad, då man i Wien vill åtnöja sig med undertecknandet af ett slags protokoll, som konstaterar Rysslands antagande, så att sjelfva preliminärerna förbehållas åt konferensernas förberedande förhandlingar. Men med sådana subtila klausuler kan man likväl blott vilja lugna parlamentet och beherrska den allmänna opinionen. I sjelfva verkct och för att kalla saken med dess rätta namn har Frankrike i förbund med Österrike genomårifvit förslaget att skrida till underhandlingar, i trots af varningarne från alla oberoende röster och engelska ministrarnes föga dolda motvilja. Ryssland, som egentligen icke är förbundet till något annat än att antaga ett preliminärutkast (se Journal de S:t Petersbourg för den 7 Januari g. st.), skall förstå att begagna den tid som så ädelmodigt blifvit detsamma beviljad. Äfven terrängen i Paris, der furstinnan v. Liewen städse befunnit sig så väl vid sidan af hr Guizot, är förträffligt passande för intriger af hvarjehanda slag, och Ryssland visste väl hvad det gjorde, då det, obekymradt derom att det tycktes smycka segrarens triumfvagn, sjelfmant föreslog Paris. Det finner der till sin hjelp fusionisternas läger såsom af gammålt bepröfvade bundsförvandter. Man skall i de varma komfortabla salongerna förstå att smickra och besegra Englands och Sardiniens något motsträfviga ombud. Vi skola få höra om fester, baler och soirger utan tal och måste fördraga de parisiska legoskribenternas parasitiska lofsånger. Emellertid skall Ryssland, som lika väl förstår att fiska i sällskapslifvets strålglans som i grumligt vatten, utkasta sina nät och upphemta en usel fred liksom om striden varit tvifvelaktig och liksom om Ryssland icke borde plikta på annat sätt, än genom nödvändigheten att för en bättre tid och mera gynnsamma konjunkturer uppskjuta sina eröfringslystna planer på Turkret. Den harm och vedervilja som franska pressons ovärdiga uppförande framkallat hos alla, som ej äro sålda åt Ryssland eller dess medhållare, äro obeskrifliga. Ett moderat-demokratiskt blad i Berlin, Die Volkszeitung, liknar de franska besoldade skribenterna, som med gyllne pennor skrifva sina artiklar på kurssedlarne, vid de olyckliga, som i Paris om förmiddagarne öfvertaga de sörjandes rol och för ett godt honorarium af rika familjer gråta kärleksfulla tårar vid de arma slägtingars liktåg, som för anständighetens skull ej kunna jordas utan prakt. När sedan aftonen kommer — så är det i Paris brukligt — ha dessa samma gråtare anställning vid lustspelsteatrarne, för att der för god betalning uppstämma det gladaste skratt, som kan locka publiken att skratta med. Så finnes det äfven tidningsgråtare och tidningsskrattare i en och samma person, och den som bäst kan spela denna rol är säker att kunna hålla sig uppe under de mest olika tider och att under hvarje regering finna sin goda utkomst. Detta är härda ord, men säkert icke för stränga, om man beräknar det intryck, som dessa vedervärdiga fredshallelujah af den karlen, som kännes vid namnet Granier de Cassagnac, och andra af samma slag, måste frambringa på opartiska sinnen. Afven Nationalzeitung för i dag på morgonen fäster i en bindande artikel uppmärksamheten på dårskapen hos fredsvännerna och fredshänförelsen. Utom alldeles förvridna Rysslandstillbedjare har väl aldrig någon betviflat att Ryssland genom en verklig ansträngning af alla stormakter kan besegras och till och med tillintetgöras. Men ända till den 15 Januari detta år var man lika så allmänt af den åsigt att saken icke var afgjord med denna möjlighet ... Gifver man de fyra eller fem punkterna en så vidsträckt tydning, som skulle vara berättigad blott genom de allierades framgångar, så vinner man blott på sin höjd, att Ryssland gifver ett löfte att framdeles vara sparsammare med sin inblandning i turkiska regeringens angelägenheter... Petersburgerkabinettet har från början rätt väl vetat, att det ej skall verkligt duka under, så länge Tyskland förblifver neutralt; att bibehålla denna neutralitet ända till slutet, har derföre också alltid varit dess förnämsta mål, och om det lyckas deri, så kan man ej säga annat, än att det på fördelaktigaste sätt vridit sig ur den förveckling, hvari det på försök inlåtit. sig.