Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 1

RR från jernen under mina skridskor, och jag hade redan hunnit på något afstånd från mina förföljare, då deras vilda tjut sade mig, att Jag åter var en jagad flykting. Jag såg mig ej tillbaka; jag kände hvarken sorg eller glädje — en enda tanke blott, på mitt hem och de glada, vänliga anleten som väntade mig der — på de tårar de skulle gjuta om de aldrig mera skulle få se mig, och redan togs hvarje fiber i min kraft, hvarje tanke i min själ i anspråk för min frälsning. Jag var fullkomligt hemmastadd på isen, och många dagar hade jag tillbragt ilande framåt på mina skridskor, utan aning om att de en gång skulle bli mitt enda medel till räddning. Hvarje half minut gaf ett kort gläfs från någon af mina förföljare blott allt för tydligt tillkänna, att de voro tätt i hälarne på mig. Allt närmare och närmare kommo de; jag hörde ljudet af deras klor mot isen, tätt bakom mig, till dess jag tyckte mig nästan kunna förnimma deras djupa andetag. Hvarje nerv och muskel i min kropp voro nu spända till längsta möjliga utsträckning. Träden utmed stranden tycktes mig dansa i ett skimrande ljus, och min hjerna gick rundt omkring af min egen andlösa brådska, och dock hörde jag ännu deras förfärligt hemska hväsande andedrägt komma allt närmare, då en ofrivillig rörelse å min sda gaf min kosa en annan riktning. Vargarne, tätt bakom mig, ur stånd att stanna likasom att vända, halkade, föllo och ilaide åter åstad långt framom mig med tungorna hängande långt ute, de hvita bej tarne glimmande i de blodröda pgapen och I de raggiga brösten bestänkta med fradga. En tanke genomfor mig, att det dock fanns ett sätt att kunna undkomma dem, nemligen genom att sålunda vika åt sidan så snart de Jen a ME KR a RK TR RR PR EE