Så dömma de liberala Tyskland. Det förtjenar verkligen framhållas, att de ifrigaste fredsvänner i detta ögonblics äro Rysslands anhängare, och, märk väl, icke blott tysk-ryska partiets män, utan de ifrigaste moskoviferna. De härvarande Rysslandstjenarne och Rysslandsvasallerna höra som bekant är till de sednare. De voro städse under hela krisen mera ryska än ryssarne sjelfva, ville ej veta om eftergift och påstodo ännu helt nyligen, före antagandet den 16, att Ryssland ej kunde eller borde inlåta sig på de vesterländska impertinenta vilkoren. Plötsligen har allt detta ändrat sig. Dessa omedgörliga, högnäsiga menniskor kuttra nu fredshymner å la Cobden och Bright. Hvadan denna förvandling? Skulle de icke vid närmare betraktande af fredsprojektet hafva kommit till den öfvertygelsen, att Ryssland slipper undan för ganska godt köp, och att det vore ett vansinne att icke antaga sådana vilkor?... Högst intressant midt i detta virrvarr är ännu alltjemt Preussens ställning. I mitt sednaste bref af d. 21 Jan. har jag försökt skildra huru Preussen i Petersburg och i Tyskland fullföljt en dubbel politik, huru det i beräkning på freden uppdrog sin ambassadör vid hofvet i Petersburg att eftertryckligt -understödja framställningarne af Österrike, medan det samtidigt, för den händelse att kriget blefve fortsatt, återsamlade Bambergerlägret (hvilket är bevisadt genom den klandrande franska depeschen af den 9 Januari) och sedan, när fredsutsigterna började realiseras, lemnade hrr Bambergare i sticket. Men nu föregår med anledning af frågan om Preussens inträde i konferenserna något, som förtjenar att tilldraga sig den tänkande betraktarens uppmärksamhet. Man hör nemligen öfverallt, och dessa stämmor ljuda synnerligen fråa Paris och Wien, att Preussen skall inlåtas till konferenserna. Här tviflade man till en början icke derpå och betecknade till och med Preussens temligen oskicklige repre entant vid konferenserna i Dresden 1851, grefve von Alvensleben, såsom vår fullmäktige vid den förestående Pariserkongressen. Med ens får pipan ett annat ljud. Man gifver de offisiösa berlinerkorrespondenterna u, pdrag att betvifla freden och i regeringens namn göra hvarjehan la förbehåll. Denna skenbara gåta är emellertid lätt löst. t Som ni redan känner har Österrike tillkännagifvit sitt beslut att förelägga förbundsdagen Esterhazys fem punkter. Härvarande österrikiska ministern, grefve Esterhazy, har i måndags den 28 Januari erbållit meddelanden med afseende derpå och tillställt regeringear desamma. Derpå har Sachsens utrikesminister, hr von Beust, själen i Bambergerligan och den ifrigaste agenten för ryska neutraliteten i Tyskland, den 29 på aftonen kommit i sporrsträck till Berlin, för att komma öfverens med hr von Manteuffel angående de österrikiska förslagen. Nu inser Preussen ganska väl, att det icke utan föregående garantier skall komma att deltaga i kongressen, och att dess hopp kunde slå fel, det hoppet, att endast på grund af sitt i sista ögonblicket i Petersburg (enligt dess egen och RyssJands uppgift) gifna understöd åt de österrikiska förslagen, utan stora uppoffringar verkställa sitt återinträdande i den europeiska konserten. Vestern fordrar icke garantierna direkte. Den nöjer sig med att på omv igar genom Österrike hos förbundsdagen äska de fem punkternas erkännande såsom egna. Derigenom har Preussen kommit i stor förläRR. KR genhet. Dess sednaste uppträdande i Peters! burg blef mycket öfverskattadt. Man måste veta, att Englands och Frankrikes härvarande ministrar från sina regeringar ofta måste höra förebråelsen att de icke göra nog ansträngningar för att öka sitt inflytande. Synnerligen sker detta från franska regeringens sida. Hr Moustier lät derföre icke gå sig ur händerna ett tillfälle att framställa det ena och det andra preussiska steget såsom en omvändelse till något bättre. Då nu Preussen i Petersburg gjorde något för att främja vestmakternas förslag (man talar synnerligast om två bref, som konungen afsändt till kejsar Alexander och storfursten Konstantin), så försummade icke den franska beskickningen att tillskrifva sina bemödanden detta. Det blef derpå från Paris besvaradt på ett ganska förekommande sätt. . Och nu ser Preussen på en gång sig framstäldt såsom vesterländskt. Österrike fordrar såsom en sak, hvilken följer af sig sjelf, att det i Frankfurt tillika med de andra tyska staterna erkänner såsom sina egna de fem punkterna, för hvilka det ju före den 16 till och med ville återkalla sina sändebud ... Man förstår huru Preussen derigen råkat i förlägenhet. Det har blifvit yttradt inom pressen, att Frankrike vida mera än England gynnar Preussens deltagande i konferenserna. Vidare stod nyss att läsa, det Frankrike, Ryssland och Österrike hade officielt inbjudit Preussen till inträde. Allt detta var blott en puff. De för Preussen så gynnsamma artiklarne i denna fråga, hvilka finnas i Journal des Debatsp, äro inspirerade af preussiska ministern i Paris, hr von Hatzfeldt, hvilken der skulle hafva en ganska skef position, om Preussen blefve stående utanför. I sjelfva verket Har blott en förtrolig framställning blifvit gjord af Österrike. Preussen vacklar mycket. Om man blott kunde garantera detsamma att det verkligen blir fred!...... I värsta fall har konungen redan gjort sig förtrogen med tanken att ej blifva representerad vid kongressen .... Saken är således ännu alldeles oafgjord och skall så förblifva tills fredspreliminärerna, de definitiva nemligen, äro undertecknade. Emellertid tillråder hr von Beust att icke purement antaga de österrikiska propositionerna, och Preussen lånar honom ett villigt öra. Den 1 Febr. 1856. Om våra kamrar har jag hittills nämnt föga. Sammankomsterna före nyåret företedde allAalac ingenting. öm kynda Introeegora s ta