Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 1

deras tassar äro ur stånd att springa på isen i annat än raka linier. Jag satte genast denna plan i verket. Vargarne, som åter fått fast fotfäste, rusade nu direkte emot mig. Kapplöpningen begynte ånyo på en sträcka af omkring tjugo alnar nedåt elfven; de voro redan tätt bakom mig, då jag gjorde en tvär vändning och ilade rätt förbi mina förföljare. Ett vildt tjut beledsagade denna min åtgärd, och vargarne halkade äter, i det bakfötterna föllo undan dem, så att de i sittande ställning gledo åstad ett långt stycke utåt isen, framställande en fullkomlig målning af hjelplöst och fåfängt raseri. På detta sätt vann jag omkring hundra alnar vid hvarje vändning. Detta upprepades två eller tre gånger, medan vargarne med hvarje ögonblick. blefvo allt ifrigare och ilsknare, tilldess; då jag med mitt ohyggliga sällskap kom midt för huset, ett par jagthundar, väckta af bullret, började i fullt raseri skälla från sina hundkojor. Vargarne, varskodda häraf, hejdade sig i sin vilda fart och besinnade sig ett ögonblick, hvarefter de vände om och flydde. Jag följde dem med ögonen, tills de mörka skepnaderna försvunnit bakom en närgränsande kulle; derpå tog jag af mina skridskor och begaf mig vägen uppför till huset, med känslor som lättare låta fatta än beskrifva Uppe i skogarne om vintern hafva timmersågarne på sednare tiden ofta varit utsatta för anfall af dessa förfärliga nomad-djur. Ända till 1840 vistades jag mycket i de vilda skogstrakterna i nordöstra delen af Mexiko, rödnde och odlande land om somrarne och följande med timmermännen om vintrarne, och hade under hela denna tid aldrig sctt till ett enda af dessa odjur. Men efter denna tid hafva de ofta låtit se sig, och det i sådan