Aftonbladet – 24 november 1855, sida 2

tar för 15, men afverkar 40 0. 3. v. Följden är klar. Skatten, ernad att utgöra 16 sk. bko pr kanna, stannar i verkligheten mellan 6 och 7 sk. Och vill man beräkna hela afverkningsbeloppet för alla 700, så kommer man sanningen närmare om man antager det blifva 1,300,000 skannor, än 536,000. Är det då att undra, om Östergötlands småbrännare glädja sig åt den knäck, hvilken åt de stora genom den nya lagstiftningen är beredd, och hoppas, att om denna lagstiftning under många år qvarstår oförändrad, måste alla stora brännerier stupa, och de sjelfva ensamma behålla fältet. Sannt är, att så länge andra orters småbrännare icke äro lika hemmastadda i konsten, så länge allmogen i flera landsorter hyser den opinion, attskatten för dem är för dryg, och derföre låter bli att bränna, så skörda både små och stora tillräcklig vinst för att fortsätta. Men skulle dess opinion ändras; skulle allmogen i allmänhet lära sig yrket så väl, som våra östgötar, oeh till följd deraf de gamla 40,900 småpannorna åter komma i gång, så är lätt funnet, att bränvinsbeloppet blir så stort, att priset måste sjunka till det lägsta möjliga; och hur går det då med dem som för tusentals kannor måste betala 9 å 10 sk. bko högre skatt pr kanna. Svaret beror ej af en östgötaeller smålandsopinion, utan af framtiden. RER — Vi hafva från Wermland emottagit följande insända artikel: Här i orten (Jösse härad) råder en verksamhet af här icke vanlig art. JTn viss herr D. från Arvika, eljest temligen simpelt känd i det allmänna, far nemligen ikring och uppsamlar med mycken ifver namn på en underdånig petition att till domare i orten efter aflidne häradshöfding Ehrencrona — svåger till presidenten von Hartmansdorff, och af hvilken väl beskedliga men ytterst oskickliga domare orten lidit i 20 år — erhålla en annan frände och namne till bemälde president, för närvarande borgmästare inågon af de småländska småstäderna och under de sednaste riksdagarne känd såsom en nitisk arbetare i den stockkonservativa vingården. Dylika tillställningar äro visst icke något nytt; tvärtom torde just den framgång de någon gång rönt på högre ort vara hvad som uppmuntrar till nya försök i samma riktning. Hvad som i nu förevarande petitionsfråga väckt förundran, att ej säga förtrytelse, är ej mindre det sätt hvarpå den godtrogna allmogens namnunderskrifter anskaffas, än föremålet för sjelfva petitionen. Om nemligen en petition till förmån för en tjenstesökande i något fall skall ega betydelse, måste den väl åtminstone innefatta ett frivilligt uttryck af petitionärernes medvetna önskan, på grund af deras kännedom om personen; men underskrifterna icke tillkomma i följd af andras uppmaning, eller på grund af väns och väns vänners föregifna önskan och föredöme. Och att den ifrågavarande petitionen är af det sednare slaget lider intet tvifvel. Beträffande den person till hvars förmån agitationer pågår, så kan han väl, likasom den aflidne häradshöfdingen E. vara from och beskedlig och måhända mera reglerad i sina ekonomiska omständigheter. Deremot torde han ingalunda kunna anses motsvara ens de medelmåttigaste anspråk hos en häradshöfding på juridiskt omdöme och insigter. Detta har han alltför påtagligt ådagalagt under den tid då han vikarierade i domsagan, hvarmed han dock plötsligen upphörde af det giltiga skäl att vidare domareförordnanden af hofrätten ej blefvo honom anförtrodda. Således aktar sig den ifrågavarande borgmästaren väl för att inom behörig tid i hofrätten söka förslag till domsagan, ty han undgår derigenom ett omdöme som hån måste frukta. I stället anlitas anförvandters rekommendationer och petitioner från personer, af hvilka kanske högst få känna honom och kanske ingen enda förstår att bedöma hvilka egenskaper erfordras af en domare. Sådant är likväl ganska olyckligt, och mer än en ort har fått bittert erfara följderna af regeringens eftergifvenhet för dylika rekommendationer, utan afseende på vitsordet hos den myndighet som är skyldig att upprätta och motivera förslag till domaresysslor. Redaktionen, som icke närmare känner förhållanderna uti ofvanberörde speciella fråga, men som fått sig notisen härom meddelad ur en källa, den red. måste anse fullt tillförlitlig, instimmer i öfrigt helt och hållet med insändaren uti ogillandet af petitionsväsendet, så vidt det gäller tillsättandet af domaresysslor, der den stora allmänheten sällan eller aldrig kan anses behörig att bedöma de för ett så vigtigt embete erforderliga insigter och öfriga egenskaper hos de sökande, utan lätt kan låta i detta hänseende förvilla sig. Isynnerhet är en dylik agitation skadlig och förderflig, om föremålet för petitionen skulle vara en så qvalificerad person, att han icke ens vore behörig att af vederbörande myndighet uppföras på förslag till det ifrågavarande domareembetet. Vi hafva hört omtalas att enahanda petition för en yngre tillförordnad domare med ett lysande namn och mäktiga relationer skulle vara i fråga, äfven inom en i Upland ledig domsaga; och det tyckes således vara tid på att den offentliga uppmärksamheten fästes vid en så oregelbunden metod för befordringar till maktpåliggande sysslor. än Vecko-uppgifter rörande Riksianken, afgifna den 16 November. Fonden till diskontering och utlåning för handel och näringar samt till kassakreditiv åt enskilde personer. a) Vexeldiskontering den 9 November till den 16 November. Utestående, enligt sista rapporten, 1,286,654: 8. 9. Inbetalning sr sr 2 2 2 2 — 57,328: 17. 11. Sgr 1,229,325: 38. 10. Diskontering . . . . . . . 89,786: 22. 3 Utestående 1,319,112: 43. 1. b) Utlåning för handel ock näringar. Utestående, enligt sista rapporten, 1,007,640: 22. 9. Inbetalning sr rs sr 2 — 21,200: -— Sgr -986,440: 22. 9. Utlåning 31,800: — — Utestående 1,018,240: 22. c) Kassakreditiv åt enskilde. Utestående, enligt sista rapporten, 659,195: 39. — Inbetalning . so soc och 148,680: — — Ser 510515: 39. 9