Aftonbladet – 30 juni 1855, sida 3

vande af de 5 ögonvitinena berättat denna händelse så okonstladt, så enstämmigt, och bafva upprepade gånger och på samvete bedyrat dess sanning; så att man slutligen måste finna en naken verklighet i det, rom man eljest vore benägen att anse för en dikt eller ett under. Vandringen fortsat!es åter, numera wunderstundom hindrad af isberg, dem man icke mäktade öfverstiga; man måste kringgå dem. Hungern, sömnlösheten, de vexlande sinnesrörelserna, sinnesskakningen vid likens utläggande, den oafbrutna tystnaden, under hvilken hvar och en ostörd öfverlemnades åt sina egna tankar, den skumma vinternatten, hvilken de här och der upprättstående isstyckena befolkade med tusenfaldigt vexlande gestalter, allt inverkade på inbillningskraften. Man tyckte att de 3:ne döde deltogo i vandringen. Men man ville ej se sig om efter dem. Det var hemskt att tänka sig deras närvaro. . Men man hade utlagt deras lik. Man nändes ej förjaga deras vålnader. Omkring middagstiden d. 1 Febr. befanns båten af det myckna släpandet så skadad, att man, i händelse af öppet vatten, icke mera kunde af den vänta någon tjenst. Det var så godt att lemna den. Att krafterna blefvo allt mera medtaga, det ville man ej ens för sig sjelf tillstå. Af toftarne m, m. förfärdigades ett slags kölke. Fallen användes till draglinor. Postvärckorna och den dyrbara galtpåsen och för öfrigt det nödvändigaste pålassades. Resten lemnadesg åt sitt öde, Så började vandringen på nytt, Före gick Wallin med den ena kompassen. Allt flera isberg och utskärningar i isen, hvilka måste kringgås, försvårade färden. Mot faran att af dem förvillas eller bringas ur kosan skyddade Wallin genom sina pejlingar, i det han ställde kompassen på isen. Numera kände man ioke någon särdeles hunger. Kroppen hade likasom ledsnat vid att påminna om behofvet af det, som den gå länge måst umbära. Man hade icke heller numera någon egentlig känsla a? trötthet, Kroppen hade blifvit likasom en död mekanism. Benen, såsom fortskaffningsmedel, hade likasom ej mera något sammanhang med ens kropp. Hos en eller annan hade all känsla i dem redan upphört. Tystnaden var densamra. Tankarnes flygt blef allt mattare. Stundom ansåg man sig redan som död. Stundom sökte man fatta den tanken, att Försynens afsigt med dessa långvariga lidanden dock måste vara en slutlig räddning.