Aftonbladet – 18 juni 1855, sida 3

VV RR skett skall jag återvända dit, för att full borda den beskrifning som jag förut påbörjat. Litteratur. Lycksalighetens Ö, Sagospel i fem äfventyr, af P. D. A. Atterbom. 2 Afdelningar. Örebro, Lindh 1854. 1 Det är inga nya bekantskaper svenska litteraturens vänner bär göra. Nära ett halft sekel har förflutit sedan den skld, hvars namn är på det innerligaste förbundet med vår poesis historia, först uppträdde; i trettio år har den dikt vi är anmäla varit införlifvad med vår litteratur. Perioden för Atterboms första uppträdande utmärkte sig, som bekan: är, genom en protest emot den på eh flack, materialistisk åsigt af lifvet baserade hofoch statspoesi, hvilken i början af dett århundrade nära nog kommit sångens vänner att vämjas vid allt som var iklädt poesient Irögt och tvingat dem att, då i alla fall ingenting annat än prosa kunde erhållas, hellre söka denna i dess naturliga form. Det är en gammal, bestyrkt erfarenhet, gällande ej mindre inom litteraturens än de bildande konsternas historia, att då inbillningskraftens alster upphört att vara en folke endom, ett behof för alla sambhällsklasser, och gjorts tili en lyxartikel, en på skydd lefvande näring, har förfallet redan inträdt, om ock för en tid uppehållet till följd af en eller annan indi: vids anborna för åga. Den protest, som af br A. och hans vänner djerft uttalades emot tidens estetiska förbistring, tog till stödjepunkter dels den vid samma tid i en ny, andrikare form: uppträdande idealismen, såsom motsats till den ännu hos oss gängse encyklopedismen, dels det rika men förgätna element som: i våra urgamla sånger och sagor erbjudet den fastaste grund för en nationel skönlitteratur. Men under detta i si sjelf ädla och vackra sträfvande begick mai det felet att å ena sidan låta filosofien ifråt bottnen uppdyka på ytan och med dess chif: fer utstyra den poetiska diktionen; å andre sidan att uppställa den fornnordiska råa kraf ten såsom ett mönster för sina samtida till omedelbar efterföljd. Den unge skalden, be: traktad såväl af vänner som mötståndare så som skolans hufvudman, lika tanklöst förgudad af de förra som förkättrad af de sed! nare, representerade i sin person den nyg igtningens både förtjenster och oöarter. Meh han egde hvad ilertalet saknade, en stark poetisk natur, en. sann konstnärsande, som segrande bestod profvet; och så framstod ef! ter efter ett par årtionden den förr ej utad skäl för sin dunkelhet och -excentrici tet tadlade såsom en af våra yppersta pro! saiska skriftställare, såsom den mest fulländande artist i svensk metrik. Och nu, se: dan de slöjor af metafysik ock gothism fallit) hvilka så änge omtöcknat den Atterbomskå sångmön, igenkände man först hennes skära, af den blidaste nordiska fägring blozastrande drag; och de moln som ännu här och det bos henne skönjas kunna hennes vänner lika litet klandra som dessa skyar hvilka simmå kring den nedgående sommarsolen. Det för Atterboms dikter egendomliga, hvad vi i derå alltid älskat och värderat, är deras nordiskå grund, deras svenska anda. Men nordmanna? harpan har, som vi veta, mer än en sträng; len som af hr A. anslagits är ej densamrms på hvilken Tegner, Geijer och Ling spelat; man finner ej här detta väldiga, öfver hvarjt gräns gående, som utgör en beståndsdel af den nordiska naturen; men det blida, det inanerliga, hvad som i Nordens somrar och 4 Nordens ungdom lefver och blommar med en snart förgående och dock:så herrligt koncenrerad kraft, detta har af få; om ens af någoh blifvit så fullt och lefvande återspogladt som af författaren till Lycksalighetens Ö. Att här ingå i en fullständiganalys afdettå ,Sagospel, hvilket under sin skimrande, färg rika yte innehåller slästets historia och hvarje enskild menniskas biograf; felas-os: tid: och förmåga. Hvad söm emellertid först och främst fäster uppmärksamheten vid deana dikt och utgör en af dess förnämsta egenskaper är, att den ej i likhet med Ude flesta alster af svensk skaldeförmåga framställer den sorgliga bilden af ett styckeverk, utan:den för konst: vännen alltid glädjande företeelsen af någon: ting Belt, afslutadt; fulländådt. Vidare kunna vi ej annat än lyckönska författaren. och vår iitteratur tll valet af-ett:ämne som synet enkom skåpadt för denne konstnär. Vi ha här ofvan antydt det egenlomliga af hr A:t skaldeskapy--hvaruti vi-velat finna. någouting par excellence nordiskt och svenskt. Härmed synes ej rätt väl vilja rimma sig det sednast gjorda. påståendet om förevarande ämnes lämpt hghet för skarakteren-af denna -skaldenatur; då skildringen af den förtrollade ön snarare tyckes fordra en österländsk inbillningskraft; em fordran:som ej heller af skalden här lem? oats ouppfyldt. Men denna motsägelse är i sjelfva verket ej så olöslig som den vid för-: sta påseendet förekommer. I det nordiska skaplynnet ligger nemligen en:djup längtan efter ett skönare hemland; en längtar som utgjort den egentliga grunden till våra förfä! ders äfventyrsanda, våra samtidas utöyttnings! lust. Att för sig i de mest glödande färger utmåla detta fantasiens förlöfvade land, utgjorde af ålder en. af nordbons, käraste drömmar; hvilket hos ädlare natureringalunda minskar kärleken till detfösterländika. Att 1 VYYP PP UR TD ja RAR AR ET EE