Aftonbladet – 9 juni 1855, sida 3

nära slutet af denna vek min följeslagare af på en smal gång, nästan dold ef trädens grenar, hvilken förde oss till en liten öppen plats. Här gaf han mig tecken att stanna, pekade på en enkel bänk öch vi satte oså båda. I detta ögonblick slog klockan i ett närbeläget kapell sex, och medan jag ännu lyssnade till klockslagen, fattade min vän min arm och sade hviskande: se ditl Jag såg bort till andra sidan af den fria platsen och varseblef en gestalt som Jångsamt närmade sig oss. Det var en ung flicka, som det gyntes knappt sjutton år. En vid klidning af hvitt musslin omslöt hennes smärta och behagliga figur; på hufvudet hade hon en halmhatt, i hvilken en bukett af friska vårblommor var på ett ovanligt sätt fästad; handskar och schal tycktes blifvit glömda. Hennes hållning utvisade midhet och blygsamhet. Hon såg sig omkring liksom väntade hon att möta någon, och satte sig sedan helt stilla på en bänk icke långt ifrån oss. I tio minuter satt jag tåligt afvaktande en förklaring af något slag, antingen af min följeslagare eller den sällsamma gestalten nära oss, men derefter började jag gifva vika för inflytelsen af de omgifvande föremålen: solen sänkte sig allt lägre och lägre och kastade en mildrad och dunklare dager öfver dem. Småningom, under det att jag oafvändt b traktade flickans orörliga gestalt, erfor jag en känsla af hemskhet, som stegrades af min väns allvarliga sätt, hvilken syntes röna samma inflytelse som jag. Slutligen hviskade jag till honom: För himlens skull säg mig hvad allt detta betyder?s Ett sakta st!s med en uttrycksfull vink att iakttaga tystnad var hans enda svar. Jag gjorde intet vidare. försök att-afbryta den, utan satt liksom fängslad af en förtrollning, med ögonen ständigt fästade på gestalten tills jag bestämdt fruktade att taga dem ifrån den