HA VUKIV LI, den I Juni. Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespoadent.) Paris den 4 Juni. 4 Näst efter den Högste sjelf, hvars tålamod är oändligt, emedan han är evig, låter ej gerna något tåligare väsende tänka sig än det österriksska kabinettet, och jag påstär att de, som sökt eller ännu söka den filosofiska stenen eller qvadratura circuli medelst approximerande decimaler, äro ytterst otåligt folk i jemförelse med detta kabinett. . Hvem skulle ej tappat modet och förstummats vid det språk som Rysslands representanter förde på Wienerkonferensen, eller blifvit alldeles ursinnig öfver de anspråk det der framställde? Nå väl! Österrikiska kabinettets lugn är deraf ej det minsta :stördt; man ser detta kabinett helt lugnt uppdraga ur sin ficka ett fredsförslag, som är så skickligt uppgjordt att det slår dunst i ögonen på vår utrikesminister och, om man får tro de tyska tidningarne, på lord John Russell sjelf. Emellertid se ej Frankrikes och Englands styrelser den österrikiska improvisationen med samma öga som deras ambassadörer i början tyckas ha gjort och förklara den oantaglig. För ögonblicket är österrikiska kabinettets diplomati utan tvifvel uttömd. — Alldeles icke. Det har nya förslag att göra eller, om ni heldre vill, nya förklaringar af de redan gjorda förslagen. Se der ett kabinett som aldrig kommer i förlägenhet! Men huru härmed än må förhålla sig, alla nya förslag eller förklaringar, framställda till de allierade, ha hittills strandat. Skola viy efter att ha sett österrikiska styrelsen så länge lysa med sina illusioner, ändtligen. em gång se dess svärd blixtra ur skidan? ej. Men Österrike är då ingenting annat än. en medlare mellan vestmakterna och Ryssland? Nej. Österrike är ej blott medlare; det har i sina cirkulärer till sina beskickningar vid de tyska hofven vältaligt bevisat det. -Beviset; säger det, att jag ej är blott medlare, ligger deruti, att jag tagit initiativet rörande beskaffenheten af de eftergifter och garantier som böra fordras af Ryssland, hvilket tiilräckligt visar, att:jag ej anknutit några förbindelser med det ryska kabinettet. — Godt och: väl; Men hvad är ni då? — oe är — söger Österrike — en bundsförvandt tilt Frankrike och England. Men se här hvari skilnaden ligger: Jag är öfverens med dessa makter rörande grunden (ratio), men jag har olika åsigter rörande sättet (modus). Nu kan ej casus dbelli existera för mig förr än jag, redan öfverens med mina allierade i afseende på ratio, äfven blir det i afseende på modus. Men detta är ännu ej fallet. Jag har derföre bibehållit öch bibehåller ännu mitt fria val hvad deltagandet i kriget beträffar. I min tanke har handlingens ögonblick ännu icke kommit. Som man ser uppgår det österrikiska kabinettets lärdom mot dess tålamod, och en hvar måste erkänna att modus har sin lilla förtjusande beqvämlighet för hvarje makt som vill afvakta händelserna. Med ett ord, man måste taga kabinetterna sådana de äro och nöja sig med ratio, under afvaktan att det skall behaga modus att foga sig derefter. Det är också det steg, hvartill Englands och Frankrikes styrelser synas ha resignerat sig, i betraktande af de hinder som Preussen lägger i Österrikes väg och utan tvifvel äfven j betraktande af omöjligheten att gå till väga å annat sätt utan att väcka och lösgöra nationaliteterna och demokratien, mäktiga men fruktansvärda medel, hvilka för öfrigt vår kejserliga styrelse på ett alltför betecknande sätt öfvergifvit, för att den skulle kunna använda dem utan att se dem riktas mot sig sjelf. Förstörda vapen duga till ingenting. Det är denna Frankrikes och Englands resignation att nöja sig med en så till sägandes blott moralisk allians med Österrike, som är ögonblickets mest utmärkande drag; och detta drag framstår såväl ur de engelska ministrarnes tal som ur vår nya utrikesministers cirkulär och alla diplomatiska akter och tidningsartiklar: frVi befinna oss nu; i förhållande till den dilomatiska scenen, i samma läge som åskåare, hvilka deras aflägsna plats ej tillåter att tydligt uppfatta hvad aktörerna säga, men som mycket väl se deras attityder. Lägg Wienerprotokollen, Nesselrodes cirkulär, de engelska ministrarnes tal och Wajewskis cirkulär tillsammans i en hög; omrör blandningen med några artiklar ur de tyska eller andra tidningar; uppvärm så alltsammans vid en analytisk eld, tillräckligt stark att bringa det i kokning, och ni skall få följande resultat, som är fullt tillfredsställande genom sin lysande — enkelhet: 1:o Ryssland samtycker till inskränkningen af sin makt i Svarta hafvet på det vilkor att denna inskränkning ej kommer att ega rum. 2:0 Österrike är för närvarande vår bundsförvandt, med det förbehåll att endast behöfva vara det när det öfverensstämmer med dess intresse. Det är utan tvifvel vid skenet af detta dubbla ljut; som Constitutionnel, hvars ögon stundom äro ovanligt skarpsynta, upptäcker den stora sanning som den i nittgårdsgsnummer proklamerar, att Frankrike och England i sjelfva verket blott ha en sak att göra, och den är — ätt besegra Ryssland. En fråga framställd till folk: med hufvud är som bekant redan till hälften Jöst, och det vill