Aftonbladet – 9 juni 1855, sida 3

Article Image
sitt ärende, inträngde Jäderin i Ekboms bostad, innan denne bunnit påkläda sig, och lät med handkraft bana sig väg, då värden på stället nekade polisstyrkan att framfara som den ville. Om detta skulle vara lagligt, om det hade varit anbefaldt af Jäderins förmän. ja om det ens med något fog skulle kunna af dem anbefellag, så vore sannerligen en svensk mans frid i dess eget hem föga värd. Här i Stockholm och äfven i andra städer är det mycket vanligt att ungkarlar hyra rum på månad, ja på vecka, och snart efter mantalsskrifningen på ett ställe flytta till ett annat. Skulle nu den, gom hyrt dem rum vid mantalsskrifningen, tills denna nästa gång förrättas vara underkastad husvisitation af rättsbetjenter? Skulle t. ex. en exekutionsbetjent, som fått order att bysätta en sådan person, kunna få det infallet att våga intränga i den till bysättning dömdes hyresvärds bostad, utan att först, äfven ifall han hade fullgiltig anledning antaga att han ännu bodde der, fråga om den han sökte vore hemma, och, då han finge till svar att han flyttat, icke allenast visitera det rum der den ifrågavarande personen bott, utan äfven hela den öfriga hans hyresvärds lägenhet, till och med hans kök? Sådant är alldeles otänkbart, och om . emot förmodan en exekutionsbetjent företoge sig ett sådant oråd, så skulle ban säkert icke länge vara i besittning af sitt tjenstetecken. Äfven om exekutionsbetjenterna med full visshet veta att en person som de söka uppehåller gig i en annans rum, så vänta de hyggligt utanför och be honom komma ut och tillåta sig -aldrig att kränka en annan persons hem för att gripa den de hafva order at. häkta. En sådan rysk polismanöver kan ingen annan än en polisbetjent, och knappast någon annan bland dessa än Jäderin, våga försöka. Detta tilltag af Jäderin utfördes den 9 sist). Decefnb r, och nu, snart ett halft år derefter, erhåller den i sitt hems lugn störde medborgaren anvisning att vända gig till annan vederbörande om upprättelse, ehuru poliskammaren remitterat målet till domstolen. Det skulle emellertid vara ett för medborgares hemfrid och den allmänna säkerheten ganska vådligt tillstånd, ifall icke 10 kap. 27 S rättegångsbalken här skulle vara tillämplig, ifall icke den oafsättliga domarekåren skulle ega pröfva och afgöra frågor om polisbetjenter så groft förbrutit sig, att de på eget bevåg och utom order inträngt i orätt persons hemvist, der med handkraft skaffat sig fram och begagnat våldet till den grad att de icke allenast hindrat lägenhetens innehafvare att passera genom sina egna dörrar och rum, utan äfven flyttat honom från det ena till det andra, allt under sådana kraftyttringar att skrubbsår deraf uppkommit på hans lemmar, utan detta skulle tillhöra den verkställande maktens egna afsättliga polisembetsmän att afgöra. Om man förutsatte en verkställande makt, som ville tvärt emot lag och rätt inkräkta på medborgares konstitutionella frihet. hvilket medel till förfärliga maktmissbruk skulle ej förefinnas under ett sådant tillstånd? Hvilken vexelverkan mellan förtryckares beskydd för handtlangares åtgärder och dessas redobogenhet att gå ärenden, för hvilka de visste sig blifva ansvarsfria, skulle ej deraf uppstå? Det synes verkligen som om herr Weser och hans kolleger i domstolen från en nog inskränkt synpunkt uppfattat sitt kall, då de törbisett att just en sjelfständig domarekår är ett af de vigtigaste konstitutionella värn för folkets frihet, och då de dömt om oqvädinsord och sönderslaget porslin, men hänskjutit frågan om polisbetjenters obefogade inträngande i en oskyldig mans hem till en myndighet, till hvars natur det hör att vara makten underdånig. Åtskilligt kunde visserligen vara att säga om polisbetjenters användande som vittnen, då de dels äro af andra vittnen öfvertygade om att hafva skuffat den part af hvilken de ifven blifvit instämda, dels ock sjelfva hafva erkänt att de lagt våldsam hand på honom och mot hans vilja hindrat honom att fritt passera i sin egen lägenhet samt med handkraft fört honom från ena rummet i lokalen ill det andra; men då hufvudfrågan synes vara om en order att efterspana en person verättigar polisbetjenten att intränga i en anans hem, och denna del af saken ännu ej ir afgjord, så torde de öfriga reflexionerna cunna tills vidare inställas. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER.

9 juni 1855, sida 3

Thumbnail