Aftonbladet – 2 juni 1855, sida 3

tigt. Ehuru skarpsynta qvinnor .i allmänhet äro att upptäcka en beundrare, tror jag icke att det föll henhe in att Ernst var annat än en artist, ifrigt sysselsatt med sin kopia, så ifrig var hon sjelf i sitt arbete. Men detta kunde icke förtfåra ständigt. Bondbrölloppet var färdigt, och vår bjeltinna visade sig åter, efter en frånvaro af en vecka — unde hvilken tid Ernst varit otröstlig valde cn tafla i em annan del af sälen och började åter arbeta, Det var ett landskap af Salva-; tor Rosa, en målning egnad att framkalla hele) hennes entusiasm, och hon började det med! en ifver, förtjusande att se. Hvad skall jag nu taga mig till? sade Ernst misströstande. I hennes närhet måste jag vara — jag lefver endast då jag är nära henne. Hvad skall det bli af mig? Du borde måla af henne; då hade du henneg bild att dyrka. O, om jag hade rättighet-att göra det — men jag vill icke stjäla-ett porträtt; jag skulle sedan för evigt förakta mig sjelf.v Hvar är din Diogenes? Det var ett präktigt infall. Detär den enda lusdiga sidan a saken. Min Diogenes! Jag tror icke att någon härefter. skall anklaga mig för att kopiera.s Men hvad har du gjört med den? Gjort med den? Ingenting; jag gaf den till Laurent att roa sna-barn dermed.n Då måste jag taga den ifrån honom. Jag skall gifva honom tvenne taflor, Mycket mera passande för barn, i stället för denna som jag-skall gömma och exponera när du blir namnkunnig. Men det hjelper mig icke nu. Jag vill tänka efter. Jag) vågar icke ånyo taga plats bredvid henne och kopiera. --Honskulle sä kert fästa Hig dervid. . Det skulle hon icke, öch det är derföre jag beundrar henne.