Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 2

jag skynda. Jag kom in uti staden, och sedan jag gått framåt tills jag kom till Rue de Paris och just tänkte vika af på den, fick jag se en skockning af menniskor i gathörnet midtemot; jag gick dit och upptäckte grefve de Choissy, fängslad af fyra soldater och omringad af en mängd medborgare. Min första ingifvelse var att rusa fram för att hjelpa honom, men jag sansade mig och nöjde mig med att sluta mig till folkhopen. En af soldaterna hade gått för att skaffa en vagn och de andra gjorde grefven åtskilliga frågor; men han svarade endast. Jag är er fånge, ni må göra med mig hvad j viljen, jag har ingenting att säga,. Jag afvaktade i stillhet något tillfälle att visa mig för honom, men fan såg icke åt den sidan. Då sade jag till den som stod mig närmast, ni knuffas nästan för mycket kamrat;. Grefven spratt till litet, helt litet, vid ljudet af min röst, men såg icke genast upp. Kort derefter upplyfte han sitt hufvud och fästade sina ögon på mig ett enda ögonblick, men riktade dem sedan på andra personer i folkhopen, med ett uttryck så likgiltigt, som om han sjelf endast varit åskådare. Hvilken oförskräckt krabat! Han visade icke minsta spår af förvåning eller att han igenkänt mig, fast jag nog vet att han gjorde det, ehuru jag icke fick något tecken deraf, nej, icke ens en enda blick vidare. Snart kom vagnen, soldaterna nödgade konom att stiga upp och den zullade bort. Jag gjorde några frågor och fann att grefven var känd och att man förde honom till Paris. Det synes som hade en hans onkels spion upptäckt honom under ett af hans besök till staden, och ehuru man icke följt honom i spåren till hans hem — ty han var alltid högst försigtig då han gick bort eller hem — bevakade man noga när han åter skulle visa