Aftonbladet – 30 december 1854, sida 3

n I framgång än att sedan tiggerskorna blifvit af polisq I konstapel bhemförda till försörjningshuset, de redan dagen derpå anträffas kringstrykanide och bettlande. Då hvar och en mantalsskrifven person, som uppi nått 18 års ålder, å kontfibutionssedeln ålägges en afgift af 24 sk. bko fattigförsörjningsafgift förutom il 16 sk. bko på riksdalern af 2:dra ärt. bevillning, så synes en ganska rund summa vara tilltagen till underhäll åt de sjukliga och till arbete orklösa va relser, hvilka sent omsider lyckas vinna en fristad å I hufvudstadens fattigförsörjningsanstalter. Enligt hvad t I vi från tillförlitligt håll ha oss bekant, eger ett fat3 I tighjon som är arbetsför, det vill säga den som med. sina händers arbete kan förtjena något, att dagligen till sittlifs uppehälle genoni vaktmästaren uppbära tre skillingar riksgälds, ett halft stop bensoppa med gryn (genom vaktmästarens försorg kokad och hvars tillagning icke underkastas någon kontroll samt tvenne rågbrödskakor, äfsenledes bakade genom vaktmästarens försorg). De orklöse, hvilka äro sängliggande och hvarken genom arbete eller tiggeri kunna förtjena sig det ringaste, erhålla det kontanta dagliga underbället uti sex skillingar riksgälds. Naturligtvis är det vaktmästaren hvilken i stället för kontanter utdelar mat, j och man kan lätt föreställa sig den kost som erhålles. Hvad hjelper klagomål? Derom påminner försörjningshjonet Christina Löfgrens historia sistl. är å Maria förÅ sörjoningshus, De olyckligas jemmer och klagan öfver undergängen misshandling höras icke utom de murar hvarinom de äro inneslutna. Försörjningshjonet Löfgren blef, såsom förlidet år i allmänna tidningarne omta. lades, enligt stadsläkarens intyg — alldeles hudflängd och derefter nattetid nedvräkt i ett uthus, som begagnades af vaktmästaren till svinstia. Den pä kryckor gående, men ändock omenskligt misshandlade qvinnan släpade sig dock, med sin sönderpiskade kropp, obemärkt ut på gatan, sedan hon lyckats krypa genom öppningen nedanför ett plank. Hvad godtgörelse erhöll hon? Vaktmästaren ålades några riksdaler i böter för fyratio utdelade slag med en senkarbas, och den misshandlade qvinnan har, tack vare tillämpningen af den så kallade lösdrifvareförordningen, blifvit efter undergångne tvenne s. k. varningar af ordningsmannen i distriktet, dömd och afförd till korrektionshus; förmodligen har hon icke att beklaga sig öfver bytet af fristad. Vaktmästaren deremot fortfar ännu i utöfningen af sin befattning, hvilken synes. vara ganska ekonomiskt fördelaktig, då invehsivaren, från att vara betjent, kunnat förkofra sig i ekonomiskt hänseende till den grad, att han inköpt en mindre landtegendom några mil från staden, ät hvars förvaltning han numera lärer hufvudsakligen egna sin tid. Vaktmästarens piga är åter den som, då husbonden icke är hemma, hufvudsaklicen sköter befattningen och har tillsynen öfver de iaviga uslingarne, biträdd af ett försörjningshjon, hvilken genom sin skrifkunnighet lyckats tillvinna sig vaktmästarens bevägenhet. Huru kommer det sig nu, att då så enorma sommor äro anslagna till underhåll åt fattigförsörjningar! ne, tiggeriet på hufvudstadens gator icke kan utrotas, genom att bjonen erhälla inom inrättningarne lämplig och af behofvet påkallad föda? — Jo, emedan den nuvarande organisationen är alldeles olämplig. Till stöd för detta pästående kan i främsta rummet anföras, att högst betydliga inkomster med på icke ringaste sätt motsvarande tjensteåligganden lemnas ät de personer, hvilka i främsta hand och näst direktionen hafva sig det s. k. öfverinseendet vid försörjningsinrättningarne anförtrodt. Att lemna en fullständig belysning öfver hur det tillgår inom sämtlige försörjningsanstalter, skulle taga för stort utrymme; men ins. skall dock framdeles icke underlåta att, efter inhemtande af ytterligare upplysningar, äåterkomma till ämnet. Ins. vill denna gäng endast påpeka kura det tillgår inom den församling han tillhör — n:mligen Jacobs och Johannis, hvars fattighjon till största delen utgöras af de nästan dagligen uppbringade tiggare å hufvadstadens gator. Vid den s. k. Johannisplanen finnas tvenne större stenbus n:o 62 och n:o 64 tillhöriga Jacobs och Johannis församling. Derinom är icke allenast församlingens fattighus utan äfven dess försörjningshus inrättadt. Vid passerande af dessa byggnader skulle ingen i hemligheterna icke invigd tro annat än att dessa byggnader utgjorde ett ståtligt palats för någon försäm magnat, om icke utanför porten i gyllne bokstäfver prunkade inskriptionen: Jacobs och Jobannis församlingars fattighus. Den egentliga vävingen 1 trappa upp i den första byggnaden består af 10 rum förutom kök och nödiga uthus, och möjligen skulle läsaren tro att derinom äro de fattiga bjonen inlogerade; nej längt derifrån! Derstädes bor kamreraren med sin familj, hvilken för sin befattning vid försörjningshuset disponerar så stor bostad att han kunnat upplåta hbalfva våningen mot årlig byra åt sin broder. Fattighushjonen äro inlogerade i fiygelbyggnaderna på gården och ä nedra botten och bo så trängt att öfver 14 bjon, eller lika stort antal ram som upplåtes ät ksamrern, instufvas i ett rum. Kamreraren befattar sig högst sällan med försörjningens angelägenheter, undantagandes då penningar lyftas, helst han dessutom bestrider en anvan ordinarie tjenstebefattning som tager hans tid i anspråk. Ehuru he kamroraren förutom don atora bestarsvaningen uppbär ett ganska försvarligtbonorarium af de skattskyldige ålagda kontributionsmedel, så är dock den förnämsta tillsynen anförtrodd ät en bokhållare, hvilken äfven af församlingen aflönas, hvarutom ban liksom kamreraren åtnjuter fria husrum äfvensom ljus och vedbrand. Uti hufvudvåningen till det närbelägna försörjningshuset n:o 64 logerar kamreraren vid försörjningshuset och uppbär äfrvenledes en löneinkomst som på iotet sätt motsvarar hans tjensteåliggande, oaktadt ban innehar en annan lika inkomstgifvande som maktpäliggande tjenstebefattning som mer än väl tager hans verksamhet i anspråk. Bokhållare är äfven härstädes anställd. Om nu endast en liten del af dessa präktiga boställsvåningar användes för sjelfva anstaltens hufvudändamål, så undvekes nödvändigheten att emot alla i sednare tider antagna reglor för snygghet, ordning och helsovärd, inpacka hela tjoget af hbjon i ett enda eländigt och illa underhållet kyffe. Ännu bättre vore råhända att uthyra hela våningarne, och för inkomsten deraf skulle utan tvifvel kunna beredas ej mindre lämplig bostad för försörjningsbjonen, än hvad som är lika nödvändigt, ett lämpligt kosthäll ät dessa vanlottade, hvarigenom allmänbeten, som skattar till derss underhäll, kunde besparas den sorliga anblicken af deras kringstrykande och bettlande på gatorna. Såsom ett bevis derpå att med en ändamälsenlig organisation, underhållstagarne inom en välgörenhets austalt icke behöfva medelst bettlande söka sitt nödtorftiga dagliga uppehälle, vill ins. till slot pågeka ett motstycke till den ofvan klandrade organisationen insm hufvudstadens försörjningsoch fattighusinrättningar. Hvem påminner sig ieke huru fordom, trots den sllmänt värderade framlidne öfverste Dzvels omsorger om hospitalet för afskedade orkeslöse soldater, dessa under benämning prinsens gubbar, dagligen iklädda utsitne uniformspersedlar från kronans förråder, stöfvade omkring stadens gator och besvärade allmänheten med bettlande? För fyra år sedan ställde sig tvenne personer, hvilka i hög grad göra anspråk på samhällets tacksamhet, öfverstelöjtn. och ridd. Mandorff och gördelmakaren Z m— på Fr en mm AR AA AA TO N N Vv PR SE ala 1601 de molnhöljda bergsspetsarne. Ehuruväl ti-Js den qvarlemnat djupa spår af sin framfart på : desza tvenne anleten, igenkändes dock lätt i dem två af vår berättelsez hufvudpersoner, ! Herr Garain och hans dotter Octavia. Il Alltsedan den förfärliga tillfällighet som