Aftonbladet – 30 december 1854, sida 3

vad, är min dotter lugnare, och det är ombedd af henne jag skrifver till er. Hon har genast insett hvad hon vore skyldig sennoran, er och sig sjelf. Utaf dessa tvenne föreningar, ingångaa i följd af en olycksalig villfarelse, måste den ena brytas utan uppseende, utan skandal; bon har insett att det vore den sednaste; och då ni mottager detta bref skola vi redan vara långt från Colmar. Jag behöfver ej tillägga, min vän, att denna skiljsmessa för oss är bitter, ni vet det, ni känner det som vi. Enkan som jag nu för med mig långt härifrån vill dock ej att jag skall sluta brefvet utan att framföra tvenne hennes önskningar: af er fordrar hon, försakelse, mod; af den som nu skall återtaga ert namn begär hon ömhet, öfverseende. Hon anförtror er åt hennes omsorger, med en döende mors ångest som anbefaller vården om sitt enda barn åt en annan. Njut af det tillkommande, hon vill försöka att glömma det förflutna; var lycklig, och hon skall anse sig mindre olycklig.n Inez hade, stående bakom Henrik, öfver hans axel läst brefvet på samma gång som han, och, i samma mån hon fortskred i läsningen, fattades hon af en oöfvervinnelig rörelse. Mot sin vilja gjorde hon jemförelser emellan hennes egoistiska, tyranniska böjelse och denna ädla ömhet; och besegrad af en själsstorhet som hon ej kunde söka likna, sjönk hon ned på knä vid Henriks sida, fattade den gamle advokatens bref, tryckte det med vördnad till sina läppar och utropade med dof stämma: Åck! du lefde tillsammans med englar, och jag återför dig till afgrunden. II. Tre år efter de händelser vi skildrat i föregående kapitel sutto tvenne resande ute på Jen veranda å värdshuset i en liten by, Aioro, och betraktade huru solen sjönk ned bakom