Aftonbladet – 30 december 1854, sida 3

de molnhöljda bergsspetsarne. Ehuruväl tiden qvarlemnmat djupa spår af sin framfart på desgea tvenne anleten, igenkändes dock lätt i dem två af vår berättelsez hufvudpersoner, Herr Garain och hans dotter Octavia. Alltsedan den förfärliga tillfällighet som frånryckte Octavia hennes lefnadslycka, hade den unga qvinnan med sin far genomrest Tyskland och en del af Italien, utan att dock, äfven under resans bullrande omvexlingar, kunna skingra sin alltid lika tröstlösa smärta. Likväl bar hon sin sorg stilla och med en ädel försakelse, som gjorde den ännu mera rörande. Ankomna aftonen förut till Airo, hade de kåda resande blifvit uppehållna, emedan det blef dem omöjligt att få en vetiurino, och desta tvungna vistande på värdshuset plågade isynnerhet utomordentligt herr Garain, emedan han fick höra att en menniska låg der i själtåget, och att i följd deraf husets personal var upptagen med de dystra tillredelserna vid en dödsbädd. Det var ett fremmande fruntimmer, som ditkommit ännu samma morgon och som nu der skulle utandas sin sista suck; man bad, äfven i hennes namn, den gamle advokaten och hans dotter att afstå från sina rum, hvilken anhållan de genast beviljade och tillsade att man skulle förflytta deras kappsäckar till öfre våningen. De trodde nu denna omflyttning undanstökad och beredde sig att gå upp till deras nya bostad, då en tjenstflicka kom springande emot dem och ropade att den sjuka önskade få tala med dem. Herr Garain gjorde en rörelse af förvåning. Med mig,, sade han; ohvad kan hon väl ha att säga åt en freraling? Hon känner herrn, afbröt flickan. Nyes på ögonblicket, då nigon upplöste ert namn som stod skrifvet pi en kappsäck, uppgaf hon ett rop, och sedan sa hon att hon önskade tala med herrn och med fröken. Kom för