Aftonbladet – 28 december 1854, sida 3

Noiraud hade just slutat att uppräkna summan, då hr Dubois helt andtruten inträdde. Ni har segrat, hr Noiraud, sade han, med. ett utseende af dåligt lynne i strid med en slags tvungen vördnad; mina medsökande: ha erhållit det privilegium jag eftersträfvade. Jag har haft orätt uti att vilja strida emof: ert inflytande, och jag är straffad derför. Här medför jag de tiotusen livres jag före-slog er; låt dem blifva en inbetalning på der första affär, jag hoppas att ni skall vända till min fördel., Han hade öppnat sin plånbok och nedlade på bordet ett tiotal vexlar, underskrifna af de rikaste handlande i Havre och Dieppe. Julius vägrade att emottaga dem, bedyrande att han var fullkomligt fremmande för hvad son tilldragit sig och att han nu först fått kunskap derom; men generalförpaktaren vägrade att ens höra honom. Godt, godt! utropade han och skyndade sig mot dörren, ni är tystlåten, ers eminens har förbjudit er att blottställa honom; jag begär ingen redogörelse af er, jag tror allt hvad ni behagar säga; lofva migendast att vid tillfälle ni ej talar emot mitt intressse. Hvad det beträffar,, återtog Julius, svär jag er på min heder att bifalla er önskan; men . . 2 Det behöfs ej vidare! utropade Dubois; jag litar på ert ord, hr de Noiraud, och ni å er sida, om ni händelsevis skulle behöfva några tusen livres, så glöm icke att jag alltid skall skatta mig lycklig att få vara till tjenst åt kardinalens gudson., Han bugade sig djupt och lemnade rummet. Julius underlät ej att omtala allt för ministern, hvilken ånyo förnöjd gnuggade händerna och befallte honom att behålla för sig de emottagna penningarne. De mångdubbla