Aftonbladet – 14 december 1854, sida 1

tycktes de af ödet hafva blifvit öfverhopade med allt som kan skapa sällhet. Men jag såg, kanske ensam, att bakom denna behagliga grupp höjde sig den gamle onkeln, Marioula och hennes far, såsom vredgade spöken. Huru många sådana osynliga gäster finnas icke vid alla menniskornas fester ! . Först hade man ämnat låta vigseln försiggå i byn vid Sofias hem; man skulle icke resa till Doulgesti förr än efter den presterliga välsignelsen. En oförutsedd händelse hade korsat denna plan. Bykyrkan, som var bygd a trä hade blifvit träflad af blixten och uppbrunnit. Det var ett elakt förebud,, sade de fördomsfulla, och hade bort hindra giftermålet. Man var emellertid tvungen att låta vigseln ske annorstädes. Man ämnade i god tid följande morgon anlända till Doulgesti. Der var en kyrka af tegel och en pop, som var mindre snuskig och mindre supig än hans embetsbröder brukade vara. Denne utmärkte rest, som ville hedra mig med sin vänskap, för rättighet att ihågkommas. Han hade varit Constantins förste läsare och onkelns alltid ödmjuke huspredikant. Några små tjenster af mer än ett slag hade förvärfvat honom gunst hos onkeln, som till honom afstått några tunnland jord, gifvit honom får och kor och äfven något penningar, med ett ord allt som kunde göra honom till den lyckligaste pop i Moldau, der det lägre presterskapet på atdet är lika fattigt som okunnigt, hvilket icke vill säga litet. Han var för öfrigt icke ovärdig dessa utmärkta förmåner. Under några års vistande i Siebenbärgen hade han lärt sig den rotvälska, som man talade vid dervarande landtdag, och som han helt ozkyldigt ansåg för Ciceros språk. Han hade hört sägas att jag undervisade i latin, och deraf något förmätet slutat att jag talade det. Han gjorde mig den äran att till