ståndens öfverläggningar, om icke oppositionens män, först på riddarhuset och sedan i borgareoch bondestånden? Är det icke de konservativas Beelzebub, Johan Gabriel Richert, som gifvit planen till och med den liberale Poignant och den redlige f. d. statssekreteraren Dankwardt utarbetat den nya skiftesstadgan och hemmansklyfningsförordningen, hvilka väl lära få anses såsom de hufvudsakligaste ekonomiska reformer under konung Carl Johans regering? Hvem, om icke oppositionen, genomdref vid 1840 års riksdag förslagen och anslagen till en ordnad folkundervisning, till förbättrade sirafanstalter, en menskligare fångvård och fattigvård rm. m.? Hvem har man att tacka för dem förhatliga indragningsmaktens upphörande och de tätareriksdagarna, hvilka utan tvifvel utgjort den kraftigaste häfstång för det politiska framåtskridandet och representationens inflytande pi regeringen? Månne dessa förslag kommit från de reaktionära och blifvit genom dem genomdrifna? Hvem bragte först å bane frågan om Jjernvägsanläggningar här i landet och genomdref det första förslaget härtill, om icke den liberale riksdagsmannen i borgareståndet, Wern, som likväl samtidigt icke stort mildare än hr Petre behandlat både styrelsepersonalen och systemet? Från hvilken källa, om icke den liberala lagkommitten, har man hemtat alla de under de sista 30 åren tillvägabragta förbättringar i både den c vila och kriminala lagstiftningen m. m., som det blefve alltför vidlyftigt att uppräkna. Och slutligen, hvilka vigtiga resultater tror man väl att 1854 års riksdag kunnat framvisa, om en pluralitet af regeringens män blifvit placerad i utskotten och lyckats der genomdrifva den faderliga styrelsens förslag? Månne vi då icke haft att beklaga oss öfver lika många fuskverk i reformväg som vi nu, sedan regeringens propositioner blifvit luttrade i oppositionens skärseld, hafva anledning glädja oss3åt ändamålsenligt utarbetade förslag? Och slutligen, hvad bevisar detta äflande från det konservativa junkerpartiet och dess press att vilja åt sig vindicera äran af liberala reformer, om icke just partiets medvetande a? sin egen svaghet, men tillika dess förhoppning att derigenom förtjena sina sporrar för de ledigblifvande taburetterna. Vi hafva med afsist här helt och hållet lemnat å sido den andel, den liberalapressen haft i alla dessa framsteg; men det sagda torde göra tillfyllest, såsom en varning för den Svenska Tidningen att härnäst den kommer att tala om den liberala oppositionen icke taga munnen alltför mycket full.