Aftonbladet – 9 december 1854, sida 2

Plötsligen (det var hastigt som en blixt) blekifäke hennes ansigte och hennes anletsdrag sammandrogos. Hon kom förskräckt och tryckte sig intill mig samt sade med darrande röst: Tyst! Jag hörde steg; herrn är der. .., Hon hade knappt talat ut, innan min dörr var öppen och jag såg... nej, om jag leide i tusen år, kunde jag aldrig glömma denna förfärliga uppenbarelse, och hvarje gång den framsår för min hågkomst skall jag blekna och darra, som jag nu gör då jag berättar den för er. Det var min onkel. Hvilken Gud eller hvilken demon hade väckt honom? Hvilken förförlig misstanke hade fört honom till min kammare? Han stödde sig på en lång schybouk 4) säsom på en käpp. För att skydda sig mot kylan bade han kastat öfver axlarne ett stort hvitt ylletäcke; han var deraf så betäckt som af en svepning. Sådan visade han sig på tröskeln, förfärlig som straffets afbild. I början vexlades intet ord osg emellan. Det tycktes som om en öfvermensklig makt hade förstenat oss. Jag talar icke om hvad som föregick med mitt ansigte, men gubben bleknade förförligt. Jag tyckte att blodet rusade från hans kinder till ögonen och strömmade ut derifrån som tvä eldspetgar. Han störtade sig öfver Marioula och krossade sin schybouk på hennes skuldra. Hon gjorde ett hopp som en panter, men uppgaf icke ett ljud. Ursinnig och blund af vrede, störtade jag mig mot: gubben; men han grep mig om armen med sin hand, liksom med en klåfve af stål, och kastade mig på en soffa. Så uppretad han var, aktade han gig likväl att väcka domestikerna och för alla uppenbara vår skam. Det var med låg röst, men förebrående och sammanbitet, som han talade till Marioula: Huggorm, jag har födt dig och du stinger mig; jag har låtit dig lefva och du dödar mig. Jag vet icke hvarföre jag ej krossar dig under mina klackar. Gå ut med dig; ) Pipskaft af trä. De äro 4—5 fot länga.