Aftonbladet – 9 december 1854, sida 2

att tjena det stora hela, att åtminstone i sina i resultater bli tillgänglig för hvar och en. I : De inom vårt land stiftade bildningsföre: ningarne bära vittne om båda dessa riktnin; gar i tiden, så väl om arbetsklassens lust efter upplysning och ett förädladt samlif som äfven om tendensen hos den vetenskapliga bildningen att utbreda sin inverkan uti allt! vidsträcktare kretsar. i Bildningscirkeln kan icke och är ej beräkj nad på att ersätta eller verka såsom skolan. ) Det nyordnade folkskoleväsendet utgör en I herrlig grundval för våra förhoppningar om en fortskridande folkbildning. Men äfven i framtiden, då folkskolans frukter mera kunna visa sig i lifvet, bli dessa städernas bildningsföreningar visst icke öfverflödiga. Der äro sådana sammanhållningspunkter för arbetsklassen ändock af den högsta vigt. Detär nödigt att midt ibland de många företagen af dem, som ockra på förlustelsesjukan, någonstädes tillfälle hålles öppet till förädlande nöjen. Verkningarne af ett ädlare umgängeslif! stanna ej inom dessa sammankomster, utan : gträcka sitt inflytande längre och kunna bidraga att ge hemmet och husligheten nya behag. De förvärfvade skolinsigterna blifjröfrigt icke af stort värde, om man icke på den grunden sedermera sjeltmant arbetar på sin bildning; och de väckelser, som gifvas dertill, äro derföre af stort värde. Läsningen af lärorika skrifter är ett godt medel att fylla: det andliga behofvet, men ofta är det svårt för den enskilde inom de arbetande klasserna att få kännedom om och sjelf med nödigt urval förskaffa sig sådana böcker, och vi veta, att en folklitteratur i vidsträcktare mening — som skulle innefatta ej torra läroböcker, utan på en gång sedliga, undervisande och verkligen underhållande småskrifter, som både genom billigt pris och det intresse de väckte, kunde alldeles undantränga de eländiga, ofta ytterst osedliga historier och slagdängor, hvarmed landet nu öfversvämmas af en litterär företagsamhet i smått, hvarpå hittills alltför ringa uppmärksamhet blifvit fästad — en sådan folklitteratur börer ännu till de fromma önskningarnes område. Det finnes intet bättre medel att väcka lust för bildning, att gifva eggelse till sjelfstudium, än muntliga populära föredrag öfver strödda ämnen från vetandets stora område. Det är en pligt att säga, att B. C. i detta icke kunnat och icke kan göra så mycket som den skulle önskat. Antalet af dem, som bidraga till de litterära sysselsättningarne,är icke så stort som det borde vara, då mar ser det lefvande intresse, hvarmed de omfattas och känner de intellektuella tillgångar Stockholm eger. Det kan icke nekas, att en fördom mot denna förening ännu är gängse på flera håll, ofta helt och hållet beroende på bristande kännedom om dess väsende och syften. Besynnerligt nog är denna fördom starkast hos de förnämligare inom den industriidkande klassen, då de likväl borde ha största skäl att känna belåtenhet och tillfredsställelse med dess verksamhet. Utan att tala om dem, som endast egna ett hånlöje åt alla dylika företag för folkets bildning och nöje, under det de sjelfva genom arten af sina nöjen, genom råheten och själlösheten i sina sysselsättningar på lediga stunder, visa, att de äro långt ifrån att ega den bildning, som de finna det så förmätet att andra, dem i yttre lefnadsställning underordnade personer söka attnärma sig; — utan att tala om dem, som dåraktigt nog inbilla sig att det är fördelaktigare att ha slöa okunniga arbetare än sådana, hos hvilka smak för bildning och derigenom äfven sjelfkänsla och lust för framåtskridande vaknat; utan att tala om dessa, så finnes det dock många andra, som göra inkast derom, att dyl:ka föreningar tjena till att nära fåfängan, framkalla olust för arbetet och inleda både män och qvinnor i sysselsättningar, som äro fremmande för deras verkliga lefnadskallelse. Härpå kan B. C. för sin del svara, att det visserligen är möjligt, att de fördelar den erbjuder, det gagn den åsyftar kunna missbrukas och vändas till ondo, såsom fallet är med hvarje, äfven den bästa menskliga inrättning, men att den säkra vinsten dock öfverväger den möjliga olägenheten. Menniskan behöfver ovilkorligt stunder, hvilka hon, befriad från sina dagligen återkommande göromål, egnar så väl till kroppslig rekreation som till andlig förfriskning. Männerna inom arbetsklasser ha hittill företrädesvis användt I dessa stunder till smär.e, sammankomster, i icke blifvi a , och i hvilka hvilka icke blifvit klandraov skan och kortQvinde endock hufvudsakligen dryckesfla. leken fått bestå aftonunderhållning, norra, som då ofta fått se sig lemn. samma, ha varit hänvisade på romanla. gen, som visserligen icke i sig sjelf är någ. bestämdt ondt, men som, då den bedrifves endast för att mörda tiden och då man utan ringaste urval och omdöme slukar allt, godt, ? däligt, wedelmåttigt i brokig omvexling, måg ste utöfva ett mycket förderfligt inflytande, i1X det den bidrager att förslöa den sedliga känslan, vilseleder fantasien, gör sinnet frem5 mande för verklighetens veild och förvirrar ) begreppet om de närmaste lefnadsförhållandena. Kan man då med någon billighet före:; brå Bildningscirkeln, att den drager arbetarne från något bättre, då den söker att hos dem väcka smak för det ädla nöje, som ligger i att samla kunskaper och lefva i ett förädladt !s ä lif, då den söker genom litterära v RA AA AE SA NN Plötsligen (det var hastiot gom en blixty ;.