Aftonbladet – 9 december 1854, sida 2

Budningscirkeln har framgått ur en mycket :i ringa början, och den har sedermera, med. bibehållande af sin anspråkslösa karakter, jemnt och stilla utvecklat sig. Den har icke med ens blifvit genom stora ansträngningar eller på drifhusmessigt vis framkonstlad, utan har efterhand vuxit och gestaltat sig så som för densamma varit naturligast och lämpligast. Dess första omsorg var icke en hop stadgar och reglementen, utan i stället praktisk verksamhet för det åsyftade ändamålet och efterhand ha sedermera häfd och praktisk erfarenhet skapat de nödiga reglorna. Detta Bildningscirkelns lyckliga fortskridande bildar onekligen en motsats till det öde, som drabbat så många andra föreningar i vårt land, hvilka börjat på ett lysande sätt, såsom fullfärdiga institutioner, med utförliga författningar, stora anspråk och stora kraftansträngningar, men som snart funnit, att det saknats en lefvande kropp att fylla den stora färdiggjorda rustningen, och inom kort dött bort, sedan de få, som ansträngt sig för att uppehålla ett tynande skenlif, fallit bort eller tröttnat. Den framgång Bildningscirkeln rönt i sina sträfvanden beror utan tvifvel till stor del derpå, att dessa sträfvanden äro tidsenliga — jag menar härmed icke öfverensstämmande med dagens mode, utan — sammanhängande med hvad som kraftigast och djupast rörer sig i tiden. Hvad som alstrar den oro i tiden, hvarom så ofta blifvit taladt, den jäsning hos massorna, som stundom föranledt förtviflade utbrott, det är i sjelfva verket icke så mycket, som man tror, specielt politiska begärelser, det är icke ett brinnande intresse för den ena eller andra statsformen, utan det är behofvet af en högre mensklig bildning; det är en inre orolig längtan hos massorna att förbättra sin ställning och höja sig till en punkt af renare, ädlare me.nsklighet. Det är hårdt, obilligt och oklokt avt uttala sin fördömelse öfver denna oro, på samma gång man förnämt eller makligt drag.er sig tillbaka och icke synes anse det mödan värdt att söka i någon mån bidraga dertill, att denna oro och längtan ledes i det rätta spåret och icke ger sig luft i förvillelser, som bringa förderf åt alla enskilda och derigenom åt det stora hela. Man handlar ovisligt då man vill betrakta det såsom en olycka, såsom ett bevis på tidens förderf och ondska, att begäret att förbättra sin ställning allt mer och mer utbreder sig. Man bör icke förblanda detta begär med det mörka, rufvande missnöjet; ty detta sednare är overkszamt, det slår sig gerna i kompani med dorskheten och lasten. Driften att gå framåt och förbättra sin ställning är deremot en lifgifvande princip för sambhället; det är den, som utgör ett vilkor för det helas förkofran, det är den, som inom alla om åden ger energi och utveckling åt arbetet, och det är arbetet, som är källan til välstånd, kraft och sedlighet, som utgör en damm mot laster och förbrytelser, ett första vilkor för statens makt och samhållighet. Och detta sträfvande mötes af ett annat deremot svarande. Blicka vi omkring uti vår tid, så se vi en mängd stora företeelser, som, huru brokiga, motsägande och olikartade de äro, dock låta sammanföra sig till en kulturhistorisk bild. Vi se krigets fackla tänd, vi böra det vilda jublet från krigsmännens läger, blandadt med de döendes och sårades qvidan; men vi finna tillika, att om krigets blodiga uppträden ej ännu kunnat förvisas från mensklighetens stora skådebana, dess fasor dock blifvit i någon mån minskade, och att styrelserna sökt göra humanitetens fordringar mera gällande till förmån för den stora massan af folket. Vi se på samma gång industriexpositioner, der alstren af de aflägsnaste länders mödosamma flit stämt möte med hvarandra i sköna palatser mellan blommor och springbrunnar. Vi se ångbåten, som med mycken säkerhet på verldshafvets botten nedlägger den elektriska tråd, som skall knyta förenings band mellan skilda länder och verldsdelar. Nya stora och för det allmänna lifvet vigtiga upptäckter göras dagligen, och alla stora uppfinnihgar tillämpas och utbreda sig nu med en hastighet, som tilltager i nästan geometrisk progression. Då ångkraften behöfde en temligen lång tid, innan den vann en vidsträckt tare tillämpning, så har deremot t. ex. den elektromagnetiska kraften inom få år fått ett inflytande, som måste väcka förvåning. Hvad betyda dessa och tusen andra företeelser af vårt kulturlif, hvad är deras mål och hemliga inre sammanhang? Jo, de bära tillsammans ett långt säkrare vittnesbörd om vår tids anda, riktning och verldshistoriska uppgift, än de tillfälliga vexlande statsformerna. De vittna, att den tid är förbi, då allt berodde på och rörde sig omkring några få heroer; historien begynner nu att räkna i stora tal; den stora uppgift, som tager de ädlaste krafter, de modigaste och ihärdigaste ansträngningar i anspråk, är de stora massornas fysiska, moraliska och intellektuella framåtskridande. Vetenskapen liksom litteraturen visa en syftning att så omedelbart som möjligt tjena det allmänna, nationerna, menskligheten. Då man i våra dagar ser vetenskapens stormästare stiga fram och i populära arbeten framlägga för den stora allmänheten resultatet af sin lefnads långa och mödosamma forskningar, så är detta ej betydelselöst, det bevisar, att vetenskapen icke mera är exklusiv, beräknad endast för vissa kretsar, utan att den erkänner, att den bör sträfva till os enesesdisssteneienstsnA yesynnerlig kontrast mot min själs dystra