Aftonbladet – 9 december 1854, sida 2

hade hon återfått hela sin zigenarnatur och racens djefvulska list för att förekomma min onkels svartsjuka och dölja vår kärlek. Det såg ut som hon hade förmågan att göra sig osynlig. Det fanns intet så trångt galler, som hon icke kröp igenom, ingen dörr nog säkert stängd, att hon icke öppnade den; hennes värdige far bistod henne af alla krafter med ett nit, som icke var ointresseradt, ty jag betalade honom rikligen. . Oaktadt dessa försigtighetsmått hade jag ganska svårt att dölja min blygsel. Inför min onkel var jag alltid försagd och vågade icke upplyfta ögonen till honom. Lyckligtvis misstog han sig och trodde sig finna i mitt bemödande att undvika honom ett tyst tadel af hans uppförande, ett tadel som han ganska obetydligt frågade efter. Marioula hade återtagit sitt gamla lefnadssätt, och hennes dagliga extravaganser förblindade fullkomligt den godtrogna gubben. Men sjelfva hans tillit till mig var den skarpaste förebråelse. Kärlekens ytterligheter gjorde mig icke blind för mitt fel. Vid hvarje njutning kände jag samvetsagg och försökte förgäfves att glömma dem i passionens yra. Huru länge skulle detta ursinniga lif fortfara, fantastiskt, osammanhängande som en dröm eller som en febersjuks yrsel? Kunde det fortfara ett år ller en dag? Jag kunde icke veta det, om let icke blifvit afbrutet af en förfärlig katastrof; den dagen glömmer jag aldrig. En afton i December fram emot klockan lfva, satt jag i min kammare med hufvudet stödt emot kakelugnen och försänkt i sväfrande och bittra tankar. Snön föll utanför ch blåsten skakade träden i trädgården med tt olycksbådande sus, som satte alla fibreri nitt bjerta i rörelse. Min dörr öppnades sakta ch Marioula emög sig tyst fram till mig med iakna fötter för att göra mindre buller. Hon. mfamnade mig gladt och sade med en 1leande röst: Han sofver; vi hafva några timmar att disonuera.n Denna zigenerskans glädtighet gjorde en så.