Aftonbladet – 7 december 1854, sida 3

— Det bekanta Rolofssonska förfalskningsmålet har i dag äter förevarit vid rädhusrätten och avancerat så längt att domstolen förklarat sig vilja en annan dag meddela utslag i saken. Slutpåståenden skulle nu afgifvas, men kapten Silfverhjelm begärde, innan aktor i detta ändamål yttrade sig, få till mjölhandlaren Sundberg framställa den frägan, om Sundbergs en föregående rät:egångsdag fällde yttrande, att hr Silfverhjelm, vid samtal med vittnet, som skulle höras rörande testamentets äkthet, sagt: det är lätt för ett vittne att blifva konfunderad inför domstol, skulle innebära, att hr Silfverhjelm försökt på något sätt varna vittnet att icke läta vid domstol så konfandera sig, att det sanningslösa i vittnesmålet skulle blifva upptäckt? Med anledning häraf förklarade Sundberg, att han uppfattat hr Silfverhjelms nämde ord säsom blott en uppmaning att hålla sig till sanningen och en varning att icke låta af någon konfusion förleda sig att uppgifva något inför rätta, hvilket ej vore med sanna förhällandet öfverensstämmande. Derjemte upprepade Sundberg nu och vidhöll sin förr vid polisundersöknipgen gjorda förklaring, att hr Silfverhjelm städse uppmanat vittnena att hålla sig till sanningen. F. d. bryggaren Schierman anmälde nu äfven, att han ville göra några närmare uppgifter, men dessa voro så litet i sammanhang med hvad förut under ransakningen är upplyst och af Schierman medgifvet, att hvarken aktor eller domstol derå fästade nägot afseende, ehuru de blefvo i protokollet upptagna. Allmänna åklagaren hr borgmästaren Mellbins slutpåstäenden voro skriftligen affattade och alltför utförliga att här nu kunna återgifvas, men hufvudpunkterna deraf voro: att han lika med hr Silfverhjelm funnit anledning att yrka det hemslagtaren Hedberg måtte blifva ansedd säsom återgångsvittne; — att, som han icke funnit nägon bevisning hafva förekommit, af hvilk.n kunde sluta att hr Silfverhjelm baft någon kännedom derom, att företedda testamentet eller äktenskapskontraktet varit understucket, ej heller att han vetat det vittnena voro falska eller att ban sökt på nägot sätt främja något bedrägeri, tillfölje hvaraf hr Mellbin yrkade att kapten Silfverhjelm måtte fullt njuta sin oskuld till godo samt helt och hället frikännas, i hvad det rörde förfalskningen, de falska vittnesmälen och bedrägeriet; men dä hr Silfverhjelm i ett anförande till protokollet utlåtit sig förnärmande så väl mot aktor som emot kommissarien Jäderin, hvilken vid domstolen uppträdt såsom målsegarens ombud, sä yrkade stadsfiskalen att för dessa förnärmelser emot tjenstemän i utöfningen af deras kall, Silfverhjelm mätte fällas till ansvar; — att Sundberg och f. d. stadstjenaren Lundqvist måtte dömas för falskt vittnesmål böta 40 daler och förklaras ovärdiga vidare brukas säsom vittnen; — att Schierman och Rolofsson slutligen måtte fällas till ansvar för förfalskning, falska vittnesmåls åstadkommande och bedrägeri, med anledning hvaraf br Mellbin yrkade, att saken, i hvad Rolofssons bedrögeri anginge, mätte afgöras af den konkursdomstol vid hvilken Rolofssons konkursmål är anhängigt. Kommissarier. Jäderin ingaf äfven ett skriftligt anförande, hvari han bemötte hvad af br Silfverbjelm en föregående rättegångsdag emot hr Jäderin blifvit anfördt, samt yrkade derför ä hr Silfverhjelm ansvar, men hvad hufvudsaken avginge, sä förenade han sig i aktors yrkande, äfvensom han i fråga om Bedbergs betraktande såsom ätergångsvittne instämde med hr Silfverhjelm. Derefter uppträdde äfven ett ombud för Skarström och ingaf en skrift, hvari äfven denne yrkade ansvar å hr Silfverbjelm för de yttranden denne haft i sitt omnämnda anförande. Kapten Silfverbjelm anförde nu, att han såsom adelsman varit berättigad undandraga sig att stå till rätta såsom anklagad inför rådhusrätten, men att han ej velat göra bruk af detta privilegium, emedan han hyllade den grundsatsen, att alla medborgare böra vara lika inför lagen och att ingen må födas till nägra undantagsförmäner. Emellertid fann han sig nu föranlaten att icke utsträcka detta afstäende från sin privilegierade rätt derhän, att låta saken, i hvad den honom anginge, äfven af ridhusrätten afdömas, utan yrkade att protokollet mätte till kongl. hofrätten öfversändas, så att saken, i hvad den anginge anklagelserna mot bonom (Silfverhjelm), der mätte blifva Ppröfvad och afgjord. Hvad avginge det aktor nu i atpåstsendet anfört, ville han betrakta det såsom er ;r Melibin, i medvetandet om det orättvisa i framSIningarne vid början af ransaknivgarne, pu frivilligt bön; men i fråga om kommissarien Jäderins de i saken, ansåg han, då kommissarien ge sin första rapport till poliskammaren skulle varit ct dertill art hr Silfverhjelm bhfivit till heder ra kränkt eller ätminstope misskänd genom deena vivg, genom hvilken man sökt göra honom till lig i en sek, hvari ban likväl enligt alls mälet förekomna upplysningar befunnits helt : och hållet oskyldig, och då kommissarien Jäderin icke I på nägot sätt le att den emot honom gjorda anI gifvelsen varit ranledd af ännän person, utan derom i nämnde rapport blott framkastat en lös uppgift, sig