STOCKHOLM, den 7 Dec. Representationsfrågans närvarande ställning Vi ha länge dröjt med återupptagandet af denna sambällets lifsfråga, och detta dröjsmål torde hos mången ha väckt en med ogillanie blandad förvåning. Ibland de orsaker som verkat denna vår länga tystnad må nämnas dels den afvaktande ställning i hvilken vi, i likhet med den öfriga delen af pressen och nationen, befunnit oss under hela riksdagens lopp, förbidande att af och genom lagstiftningen någonting skulle göras, något förslag framställas, som kundetagas till utgångspunkt för åsigter, understödjande eller bekämpande, dels och förnämligast den skenbe a likgiltighet med hvilken nationen sjelt på de sednare åren sy. es hafva betraktat frågan. Då nemligen pressens uppgift icke är och icke kan var. någon annan än a:tutgöra er i möjligaste måtto trogen organ för nationens innersta tanke och sj-lfmedvetande, hvilka det tillhör publicistea mindre att i egentlig mening leda än att rent uttala — hvilket sednare i vida högre grad än det förra utgör hemligheten af pressens makt, — så har ofvannämnde tillfälliga domning för oss utgjort ett antagligt skäl att ej i förtid uttala hvad som ej egentligen synes hafva blifvit tänkt eller kändt. Men då nu riksdagen afslutats utan att i detta hänseende ha kunnat uppvisa något resnitat, då tidsmomentets framtidsdigra vigt fordrar nationens alla krafiers sammanstämmande verksamhet, tillhör det pressen att undersöka huru det i sjelfva verket förhåller sig med denna så mycket omordade tröghet och likgiltighet hos folket för reformen. Att vi äro en trög nation, full af hetsigheter, är sagdt af en bland våra djupsinnigaste tänkare; och dessa vhetsig :eter uppenbarade sig, likasom vid många andra tillfällen, så ock vid den ag.tation, som här föranleddes af 1848 ärs europeiska rörelser: och på öfverretningen följde som vanligt en viss domning. Men de som häruti funnit anledning att å ena sidan frukta, å andra sidan hoppas, det allt reformsträfvande afstannat, ha mycket misstagit sig såväl om tidehvarfvets allmänna riktning som om vår egen nationella. I förra hänseendet ljuder ännu en stämma, mäktigare än forlom den gamle Bliicher, sitt framåt,, och vi måste alla, villigt eller ovilligt, hörsamma denna kallelse. Äfven inom vårt fädernesland gör denna röst sig allt mer och mer hörd: det svenska odalmannasinnet gripes allt mera af en längtan att åter iklädas de urgamla, naturenliga formerna för sin verksamhet, alltför länge fjettrad af aristokratiska, hierarkiska, merkantila inflytelser. Att en sådan längtan på vissa tider kan yttra sig mera stojande och obetänkt än mäktig och till fullt medvetande väckt, och så till följe häraf tillfälligtvis bortdomna, må ej försvaga vår förtröstan på samhällsreformens slutliga seger, eller förljumma vårt nit för dess genomförande, Tiden är måhända snart inne, då mer än någonsin allvar i håg och handling fordras af svenska män, en tid då det gäller att emot farorna hålla stånd med en kraft, icke splittrad och förlamad af stånd, utan samlad i en fast och olöslig knippa af samhällets alla krafter. I sammanhang med dessa betraktelser anse vi oss böra fästa våra läsares uppmärksamhet på en nyligen utkommen skrift, hvars titel är: Har. en representationsförändring Sverge någon framtid? och hvilken representationsförändring har en framtid? Tvenne frågor ull alla orepresenterades behjertande framställda och besvarade med fästadt afseende på Sverges närvarande inre och yttre pohtiska ställning, jemte en blick på riksdagens vigtigaste tilldragelser, af en orepresenterad. Denna brochyr utmärker sig genom sunda åsigter, ett klart, manligt, om grundliga studier vittnande framställningssätt, hvilket sednare likväl förlorar något af sin verkan genom en viss bitterhet icke blott emot personer, utan ock emot hela den nu upplösta riksförsamlingen. En dylik skärpa i ton retar och förbittrar motståndarne, afskräcker de neutrala och bedröfvar de liktänkande, och borde derföre aldrig begagnas, minst af en så talangfull skriftställare, för hvilken så många andra bättre och kraftigare vapen stå till buds. I allt hvad författaren yttrar derom, att frågan huruvida representationsreformen har en framtid bör besvaras med nja,, på grund af den hos folket inneboende lifskraft, att frågans lösning är att vänta utom representationen, icke inom densamma, attl det bör ske icke genom en revolution utan. genom en evolution, om principen af allmänna val, instämma vi fullkomligt; äfvensom uti hans åsigter om tryckfrihetspropositionen och Sverges yttre ställning. Attvalrätten bör betingas af en viss låg census är någonting som väl tillsvidare torde böra antagas såsom en nödig koncession åt tidsomständigheterna, ehuru den visserligen i och för sig icke eger den ringaste förnuftsgrund. Att deremot med antagande af tvåkammarsystemet den ena kammaren icke skall organiseras annorlunda än genom ett enkelt val utur den andra, anse vi ej för det lyckligaste sätt att lösa detta problem och vinna det ändamål man åsyftar. Oss synes denna högre kammare i grunden böra lämpligast bildas genom val, som innevär ett förstärkt medborgerligt förtroende. Huruvida den ej äfven må inrymma några få embetsmän, dem sjelfva deras plats dertill ger en viss befogenhet, lemna vi för närvaande oafgjordt. Vi anse åtminstone att nåsot sådant kan ifrågasättas, utan att man derigenom utsätter sig för beskyllningen att vilja synna aristokratiska eller hierarkiska sjelfkrifvenheter. —A—n 220sovmemsammman fscenen vid flodstranden, lånade något hemskt I g f midnattstiden. Jag försökte förgäfves attli örjaga den; hvarje gäng jag sluwrade vidlE f i f j j I i r 8 t E S d k f