Aftonbladet – 7 december 1854, sida 2

satte hela huset i rörelse och hade på min framtid en oberäknelig inflytelse. Det var den 13 Augusti 1840. Förlåt att jag ingår i detaljer. Hela denna scen förblifver så djupt inpreglad i mitt minne, att jag förgäfves skulle försöka att vid berättelsen derom för er, förbigå någon den minsta omständighet. Ungefär tolf år förut hade min onkel haft till mätress en af sina zigenerskor vid namn Zemphira. Ehuru han bemötte henne bättre än han nånsin bemött någon af sina slafvinnor, var likväl denna flicka, som följde racens ombytliga och nyckfulla instinkter, otrogen emot honom. Han märkte det och hade i början tänkt låta henne dö under piskan. Dessa afrättningar på hvilka funnits mer än ett exempel, äro alltid tillräckligt vedervärdiga affärer för att försätta en i elakt rykte. Sedan herren på Doulgesti en gång hunnit öfver första vreden, tog han ett mindre häftigt parti och uppfann ett mera raffineradt straff. Han lät utsöka den vederstyggligaste af sina lifegna, en stor skurk, buffelherde till yrket, trollkarl dessutom, eller åtminstone ansedd derför. Jag kan icke gifva er ett mera detaljeradt porträtt af honom. Hans hiskliga ansigte kommer blott alltför ofta för min inbillning. Det var åt denne förfärlige zigenare, hvilken redan var gammal och af sin fulhet hade varit dömd till celibat, som min onkel bortgifte den sköna och otrogna Zemphira. Det var att sammanpara dagen med natten, fysiskt hänseende åtminstone, ty i moraliskt stodo de ungefär på samma djup. Af denna vizarra förening föddes en flicka ännu skönare än modren, och om hvilken jag tyvärr har ulltför mycket att berätta. Ni kan gissa hvad som måste inträffa med ett sådant hjonelagDen gamle buffelherden (han hette Johan) rar svartsjuk tillfölje af sin ålder och sin ve