Aftonbladet – 29 november 1854, sida 2

En svärm af barbarer öfversvämmar ett rikt och okrigiskt rike, gör folket till slafvar, skiftar landet och blandar de institutioner, hvilka den finner för sig . städerna med dem, hvilka den medfört ifrån skosarne. En handfull djerfva äfventyrare, utgående från en civiliserad nation, tågar bort till något vildt land, och bringar den ursprungliga stammen till träldom. En lycklig general vänder sina vapen emot den stat, hvilken han tjenar.: Ett samhälle, genom förtryck vordet brutalt, uppreser sig rasande emot sina herrar, bortsopar alla gamla lagar och bruk, och nedsjunker, sedan den första paroxysmen af raseri gätt Öfver, passift under hvilken författningsform som helst, hvilken möjligen kan uppkomma ur detta kaos. En partichef, säsom i Florens, blir omärkligt ena suverän och grunläggare af en dynasti. En anförare för legoknektar, såsom i Milano, bemäktigar sig en stad och sör sig medelst svärdet till dess regent. En vald senat, såsom i Venedig, usurperar en permanent och ärftlig makt. Det är under sådana händelser som styrelser vanligen uppkommit; och vi kunna ej deruti se någonting, som berättigar oss att antaga det styrelser, sålunda kallade till lif, äro synnerligt lämpliga att urskilja emellan religiös sanning och kätteri. Om vi åter kaste en blick på de regeringsformer, som blifvit fastställda, finne vi ingen stor säkerhet för de styrandes renlärighet. Den ene öfverhetspersonen innehar makten emedan hans namn blifvit utdraget ur en påse; den andre emedan hans fader före honom innehade makten. Det finnas representativa systemer af alla slag: stora konstituerande församlingar, små konstituerande församlingar, allmän valrätt, höga förmögenhetsqualifikationer. Vi finne, att några af dessa regeringsformer för styrelsens timliga ändamäl äro ganska skickligt uppgjorda och att den värsta af dem är att föredraga framför anarki. Vi finne ett visst sammanhang emellan den värsta af dem och samhällets timliga välbefinnande. Men det går öfver värt begrepp att fatta hvilket sammanhang någon enda af dem har med teologisk sanning. Och hurudant är verkliga förhållandet? Hafva ej nästan alla styrelser i verlden städse varit i villfarelse i religiösa ämnen ? Mr Gladstone skulle, som vi föreställa oss, säga, att med undantag af Constantinus, Jovianus och högst få bland deras efterträdare samt tillfälligtvis i England: sedan reformationen ingen styrelse varit uppriktigt tillgifven Kristi rena och apostoliska kyrka. Om det derföre är en sanning, att hvarje regent af sitt samvete varit förpligtad att använda sin makt till utbredandet af sin egen religion, följer ju häraf, att för en regent, som af sitt samvete varit förpligtad att använda sin makt till sanningens utbredande, ha deremot tusende af sitt samvete ansett sig förpligtade att använda sin makt till lögnens utbredande. Utan tvifvel är detta en konklusion,; för hvilken sunda förnuftet skyggar tillbaka. Om erfarenheten, att en maschin, använd att frambringa en verkan, icke en gång ibland tusen åstadkommer denna verkan, utan i de allrafiesta fall en direkt motsatt, kunne vi säkerligen ej ha orätt i påståendet, att detta ej är en machin, hvars hufvudsakliga ändamål är att så begagnas. Om öfverhetspersonen vil!e åtnöja sig med att framlägga sina opinioner och skäl inför folket, och låta detta, omutadt af hopp eller fruktan, döma på egen hand, skulle vi i sanning finna föga anledning att befara, det hans mellankomst till förmän för villfarelsen blefve verkligt skadlig försanningens intres sen. Ej heller ha vi någonting emot, som man längre fram skall finna, att han vidtager en sådan åtgärd, dä den är förenlig med ett verksamt fullgörande af hans speciellare pligter. Men detta tillfredsställer ej mr Gladstone. Han vill låta öfverheten begagna medel, som väl ha en stor förmåga att göra missnöjda, skrymtare, bekymmerslösa, namnkonformister, men icke den ringaste förmåga att åsiadkomma en ärlig och förnuftig öfvertygelse. Det synes oss fullkomligt klart, att en forskare, som ej har någon annan önskan än att känna sanningen, har mera utsigt för sig att komma till sanningen än en forskare, som vet, att om han bestämmer sig för den ena vägen blir han belönad, och deremot straffad ifall han väljer den andra vägen. — — — För tortyr och för alla straff; som rigtas emot kättares personer, egendom och frihet, skyggar visserligen mr Gladstene:s menniskoälskande sinnc med afsky tillbaka. Han påstår blott, att konformitet med statens religion bör vara en oeftergiflig qvaliskation för embeten och tjenster; och han skulle, såframt vi ej högeligen missförstått honom, anse för sin pligt att, ifall han dertill egde makt, äterupplifva testakten, strängt tillämpa densamma, och utsträcka den till betydande klasser, som fordom voro derifrån undantagna. Sädan är i sjelfva verket den gifoa konseqvensen af hans principer. Men hvarföre stanna der? Hvar för ej vid sakta eld steka dissenters? Alla de all männa grunder, på hvilka denna teori hvilar, leda ögonskenligen till blodig förföljelse. Om utbredandet af religiös sanning är styrelsens förnämsta ändamål såsom styrelse betraktad, om det är en styrelses pligt att för detta ändamål använda sin konstitutionella makt; om styrelsernas konstitutionella makt innefattar, såsom den obestridligt gör, befogenhet att stifta lagar för att bränna kättare; om brännande utgör, som det visserligen i flere fall gör, ett ganska verksamt medel att undertrycka opinioner, hvarföre skulle vi icke bränna? Om det förhållande hvaruti styrelsen bör stä till folket är, som mr Gladstone säger oss, ett faderligt förhållande, ledas vi oemotståndligt till den slutföljd, att förföljelse kan rättfärdigas. Ty rättigheten att utbreda opinioner medelst bestraffoiogar är någontiog som tillkommer föräldrar lika klart som rättigheten att meddela undervisning. Zn gosse är förpligtad att bivista familjegudstjensten, han är förbjuden att läsa irreligiösa böcker; om han ej vill lära sin kateches, skickas han till sängs utan qvällsvard; om han slär dank under gudstjensttimmarne, älägges honom en penitens.. Om han skulle visa brådmognaden af sina förmögenheter med att för sina bröder och systrar yttra gudlösa opinioner, skulle vi ej mycket klandra hans fader om denne med en rottiog afklippte kontroversen. Alla de skäl, som bestämma oss att tro, det föräldrar äro särskildt lämpliga att leda sina barns uppfostran, och att uppfostran är föräldramyndighetens förnämsta ändamål, bestämma oss äfven att tro det föräldrar böra tillätas använda straff, om sådant är nödvändigt, för att tvinga barn, som ej äro i stånd att döma på egen hand, att emottaga religiös undervisning och bivista gudstjenst. Hvarföre skulle då straffrättens prerogativ, så. företrädesvis faderligt, uteslutas ifrån en faderlig styrelse? Det synes oss alltså vara höjden af orimlighet att för utbredandet af en opinion använda borgerliga disqvaliSkationer, men vara sä rädd, att för samma ändamål använda andra slags straff. Ty ingenting kan vara klarare än att om man en gång straffar, man bör straffa med besked. Det lidande, som åstadkommes genom straff, är ett rent, oblandadt ondt, och bör aldrig tillfogas utom för att vinna ett godt ändamål. Det är en blott fåvisk grymhet att ålägga straff, som plåga den brottslige utan attförekomma brottet. Nu är det en möjlighet att medelst blodig förföljelse, utan misskundsamhet använd, undertrycka opinioner. På detta sätt undertrycktes Albigenserna. Så undertrycktes Lollarderna. Så förvissnade reformationens hoppfulla blomma i Italien och Spanien. Men vi kunne tryckt trotsa mr Gladstone att visa oss ett enda exempel, då detaf honom förordade system har lyckats., . Vi beklaga att vi ej genom utförligare utdrag kunna visa, huru Macaulay så enkelt och passionsfritt sten för sten nedplockar och tillintetgör hela den af Gladstone med så mycken scholastisk konst uppförda yggnaden. Denna kritik framkallade allmänt bifall och hade en utomordentlig eftekt, såsom det synes, äfven på Gladstone. Den nuvarande skattkammarkansleren har visserligen äfven sedermera uppträdt såsom teologisk amatör och i några afbandlingar visat sig tendera något litet åt Puseyismen; men 1 a aa 7 oo DAN a 1 JA 3 SA