Aftonbladet – 28 november 1854, sida 1

merna, till dess den autokratiska halsstarrigheten bröts genom 18609 års revolution, vet hvar och en, som aldrig så litet studerat Sverges historia. Lika bekant för alla, som gifvit någon uppmärksamhet åt de politiska hänI delserna under de fyratiofem sista åren, är att denna tendens icke försvann med ombytet af dynasti. Det dröjde knapt ett halft år efter riksdagen i Örebro 1810, förr än den själsförlamande sjukdom som träffade Carl XIII, i sjelfva verket öfverförde spiran i den nya tronföljarens händer, der hon sedan, med afbrott af det tyska fälttåget, oafbrutet hvilade Itill den 8 Mars 1844. Carl Joban älskade maktens oinskränkta utöfning och gjorde af ; denna sin böjelse alldeles ingen hemlighet; i tvärtom ville han att hela verlden skulle veta att det var han ensam som styrde statsmaI echinen; — cest moi seul qui travaille, plägade han med en viss förnöjelse yttra, och han ansåg allenastyrendet såsom ett af den svenska konungamaktens ovilkorliga prerogativer. Systemet af 1844 började med en undfaljlenhet för de konstitutionella formerna, som nästan bragte polemiken om rätta förstindet af begynnelseorden i 4 Regeringsformen i förgätenhet och syntes vilja upphöja begrepaf rådgifvarnes äfven moraliska ansvarigbet till en verklighet. Den i förra tider så ofta på tal bragta innersta tanken lemnades mer och mer ur sigte, under det rådgifvarnes ansvarighet för regeringshandlingar, hvilka i hela landet funno ett nästan enhälligt bifall, icke borde kännas synnerligen tung. Vibhbafva anledning att förmoda, att äfven de dåvarande ministrarne icke heller uppfattade sin ställning såsom blotta tjenare åt den allenastyrande vilJan, utan kände sig förpligtade att hafva en iegen öfvertygelse och att uttala den. Men 1848 års händelser, som annorstädes, åtminstone för en tid, skapade liberala styrelser, tycktes i ISverge blifva utgångspunkten för ett alldeles motsatt system. Den nya uppsättning af statsmän, som kallades till rådsbordet, blef mer joch mer beqväm för det åter uppspirande allenastyrandet, och med hr Sandströmers och grefve v. Platens afgång tycktes det som de sista spåren af rådgifvare, blifvit aflägsnade från rådsbordet, för att derstädes qvarlemna en civil stab af mer eller mindre skickliga expeditionsmän. Den redan vid förra riksdagen tillämnade tryckfrihetspropositionen, hvilken då ej kunde framställas, emedan den inom konseljen väckte ett manligt motstånd från en numera äfven aflägsnad rådgifvare, fann sedan hvarken hos hr justitie statsministern eller hans kolleger något motstånd, och genom framläggandet vid innevarande riksdag af denna proposition, den om tullsatsernas omgärdande med grundlagshelgd, o. s.v. har det blifvit klart huru 4 regeringsformen numera tolkas och tillämpas. Om man således tyckt sig märka spåren af en fortgående benägenhet att strängt efter ordalydelsen uppfatta den första raden i nämnde paragraf, som bjuder att konungen äger allena riket styra,, men endast gifva en underordnad betydelse åt de följande föreskrifterna i samma lagrum, som angå inhemtande af underrättelser och råd,, så har denna riktning nått sin spets i frågan om landets ställning till främmande makter, cå mycket mer som grundlagen i detta fall inskränker statsrådets befogenhet att i behandlingen af sådana mål deltaga och råda, till en enda statsrådsledamots närvaro utom statsministern för utrikes ärendena, eller den som i hans ställe målen föredrager och anmäler. Då det derföre från ena sidan blifvit yttradt, att landet, under tider af stora svårigheter och faror, ej utan oro kunde se platserna kring konungens rådsbord intagna af män, hvilka blott i alltför ringa grad egde folkets förtroende, så invändes deremot från andra sidan, att det större eller mindre förtroende rådgifvarne åtnjuta kunde här lemnas alldeles utom räkningen, då grundlagen i detta afseende befriade konungen från åliggandet att inhemta deras råd eller tankar, och att konungens personlighet och hans allmänt kända fosterländska tänkesätt vore den enda och säkra borgen nationen egde för sina intressens bevarande under stormiga tidskiften. Ja, äfven varma anhängare af de konstitutionella begreppen funno här ingen annan utväg än atti allmänna föreställningen göra konungen personligen ansvarig för öfverensstämmelsen mellan regeringens utländska politik och nationens sympatier och önskningar. Nog vet hvar och en, hette det i tal och skrift, att konungen ej bryr sig om hvad friherre Palmstjerna, doktor Reuterdahl eller hvilken annan som helst af de närvarande rådgifvarne tänka om Ryssland och vestmakterna, och att det ensamt är på den höge personens fosterländska tänkesätt vi måste hoppas. Hvad som timade nyss före kreditivfrågans behandling i borgareståndet, gaf stöd åt denna föreställning, och man och man emellan citerades till och med höga yttranden, af hvilka man ville sluta att den nyssnämnda uppfattningen af rådgifvärnes betydelse i frågan om yttre politiken, var aldeles öfverensstämmande med rätta förhållandet. Det är under iatrycken af sådana förhållanden, som allenastyrandets vänner i triumf 3 TREES EI FREE AI NES TN RNE ett fruntimmer af edra snillegåfvor tillfälle att utveckla den. Till exempel ett sådant hus håll som er gläotino ladv Saadqgere!? — Tua