utropa: här (i vårt statsskick) är kungligheten hufvud, och ministrarne tjenarena, måste förblifva tjenare, och som man äfven från den motsatta sidan brjar mer och mer fråga si: hvad är det värdt a.t skjuta skulden på ministrirne, och är det ej måhända till och med orättvist, när det i alla fall är en annan vilja än deras som dikterar propositionerna oca bestimmer åtgärderna ? För vår del tro vi det vara långt ifrån nyttigt om ett sådant tänkesätt finge rotfästa sig i landet. Hvad skulle blitva följden deraf? Medan å ena sidan maktens lydige tjenare skulle, med en viss representant för en af Sverges södra städer, i hvarje regeringsåtgärd utan undantag finna en förnyad anledning till tacksamhet för den djupa vishet, den outtröttliga omsorg, hvarmed H. M. Konungen vakar öfver fosterlandets väl,, skulle å a dra sidan uppstå en benägenhet att lägga alla de misstag och felräkningar, hvilka till föl e af mensklig o:ullkomlighet äfven den fullkomligaste och bästa regering ej alltid kan undgå, den höga personlighet till las , som, eter våra grundlagar ej mindre än efter folkets moraliska begrepp, bör vara fri från tadel och föremål för odelad vördnad och tillgifvenhet. Man skulle fördjupa sig i kombinationer af det fö: flutna och det närvarande; till sednare tiders reaktionära bemödanden skulle man söka källan uti renat personlig: tendenser, eller förmodade tendeuser, från äldre dagar, utt inflytelser, mottagna under den tidigaste uppfostran, utbildade genom åtskilliga lärare at absolutistiska öfvertygelser, stirkta genom beröringen med den heliga alliansens, medlemmar 1 Verona, och framträdande i vissa ännu ej glömda befordringar vid universiteterna. Man skulle återkalla 1 minnet de lifliga sympatier och den nära vänskap som den tiden allmänneligen ansågos råda mellan de dåvarande tronföljarne i de nordiska rikena och i Preus sen; man skulle i sednare tiders närmande til! det liberala partiet, och de samhällsförbättringar som deraf blefvo följder, begynna att finna endast ofrivillig afvikelse från det egentliga grundsystemet, framtvungen af nödvändigheten, då om sommaren 1838 vissa betänsliga omkastningar började göra sig gällande 1 tänkesätten, hvilka hade till följd der så kallade ,koalitionen och abdikationshistorien, och som åt 1844 års riksdag gåfvo dess starkt uttalade reformativa karakter, men obehöflig från den stund då, efter Febrvarirevolutionen 1848, den europeiska reaktionen åter fick en förökad makt; och man skulle i historien om det s. k. kungliga representationsförslagets framställande under påtryckningen af de revolutionära händelserna och dess öfvergifvande eller, rättare sagdt, dess nedgörande, så snart dessa rörelser åter blifvit för en tid af absolutismens makter undertryckta, vilja finna en ytterligare bekräftelse på så beskaffade åsigter. Man skulle måhända slutligen till och med vilja ide lifliga sympatier, af hvilka de prohibitiva intres sena och deras focus, den så kallade Svenska Industriföreningen, på 1820-talet hade att glä dja sig från en hög personlighets sida, e förklaringen till återtagandet af de under -rcdnare hälften af 1840-talet uttalade liberalgrundsatserna i tullfrågan, hvilket röjde sig i d höga bestämmelserna uti den kungliga tullpropositionen, äfvensom det föreslagna tillägget till 6. Regeringsformen — ja måhända skulle man till och med deri söka föranledmngen till den famösa Palmstjernska rer: vatione, på riddarhuset den 5 sistlidne Augu... , Eu sådan riktning af allmänna tinkesättet Älefve den ovilkorliga följden, om man jurtfar att predika den läran att konungens person är allt, och rådgifvarne endast den innersta viljans ydige tjenare; och kunde det äfven lyckas att på ett eller annat sätt binda den fria pressens tunga, så skule oppositionen, ej mot regeringssystemet utan mot reZenten personligen, endast blifva så mycket häftigare, ju mera man sök:e hindra dess uttalande. rör vår del afsky vi en sådan op-. position och ämna aldrig beträda dess bana. Den allmänna öfvertygelsen må vara, eller framdeles blitva, aldrig så genomträngd a! vissheten om rådgifvarnes bristande vilja eller förmåga att gö.a sig hörda inför den allenabestämmande principen. Detta skall ej hindra oss att göra rädgiivarne, och dem allena. ansvarige för regeringsåtgärderna, så länge 3, 9, 11, 15, 35, 65, 106 och 107 SS Pegeringsformen och 298 2 mom. Riksdagsordningen finnas bland vära gällande grundlagar. Man säger att det är synd om ministrarne at: de skola bära ansvaret för handlingar, hvilka: initiativ icke är i deras händer, och som kanske till och med äro stridande mot deras egna öfvertygelser. Vi fråga då hvarföre de blifvs qvarsittande på platser som de aldrig borde hafva intagit. Man svarar måhända, att or de ej funnes der, skulle deras platser intaga: af andra lika villiga att spela samma röler, eller att de sitta der endast i afvaktan på öpjnandet af andra utrymmen för deras statsmannaförmågor, andra lönetilifällen att fyll: deras anspråk på en viss inkomst. Vi svarz härpå endast, att grundlagen ej erkänner rådskammaren såsom en försörjningsanstalt; och då den pålägger rådgifvarne en juridisk ansvarighet för allt som beslutas, vet den icke at någon fritagelse från den moraliska ansvarigheten för samma åtgärder. Trifvas de ej i rådskammaren, strida de grundsatser som der tillämpas mot deras öfvertygelse och samvete, då är dörren öppen för dem i samma ögonblick, men så länge de qvarolifva derinom, är det ett fruktlöst försök att på regentens efter lag och sed oantastliga personlighet vilja hvälfva tillräkneligneten för regeringens handlingar.