Aftonbladet – 23 november 1854, sida 3

utan hade hr professorn då alitid tilkaliat andra Iläkare; hvaremot han blifvit anbefalld att tjentgöra då hr? professorn var stadd på resor ät landet. Hr Lindhagen hemställde till domstolen, huruvida han icke haft tillräckliga skäl att af dessa uppgifna orsaker finna sin ställning vid välgörenhetsinrättningnn mindre angenäm och sin befattning som läkare derstädes ändamäålslös, helst han nogsamt funnit att hans utoämnande till denna befattning — såsom också hr professorn förut inför domstolen hehagat yitra — endast varit för syns skull,. Då vittnet blifvit tillkal jad hade han aldrig vägrat att inställa sig och lemra de sjuka det bistånd i Iäkarevård han kunonvat egna dem; men högst sällan hade han derom blifvit an modad, och då han fann sina besök å Pro Patria mindre välkomna för hr direktorn, hade han sett sig föranlaten att inställa dem; utom i de fall då han erhöll särskild kallelse, hvilket aldrig inträffat oftare än dö hr Retzius rest ät landet. På särskild af domstolens ordförande framställd fråga, förklarade vittnet att han under loppet af Mars och April månader, då de nu ätalade oordningar och försummelser inom välgörenhetsanstalten passerat, icke blifvit tillkallad bvarken af hr professor Retzius eller föreständerskan. Vittnet hade, ehuru anställd såsom biträdande läkare vid Pro Patria, på ett ärs tid icke blifvit kallad att der lemna nögot Iäkarebiträde. Ordföranden framställde nu till doktor Lindhagen den fråga huruvida han ansett orduingen inom välgöreuhetsanstalten vara fullt tillfredsställande, hvarpä vittnet svarade: att han trott en vida noggrannare tillsyn deröfver att förestånderskan äfvensom sköterskorna iakttoge sina tjensteäåligganden hafva varit och äonu vara af nöden. Hr lifmedikus Retzius hade vid 3 besök ä sjukhuset högst ssllan varit inne i det x allmänna rummet, hvarest gratispatienterna äro na, utan endast genom föreständerskan inhemtat underrättelse om dessa mindre bemedlades befinvande Hr Lindhagen förklarade derefter att hans af direktionen erhällne förorduande endast innehöll att han skulie vara biträdande läkare ä sjukvårdsanstalten, men icke lemnade ringaste antydningar på de tjenstegöromål som honom åläg. Allmänna äklagaren stadsfiskalen borgmästaren Mellbin, begärde vu att till hr doktor Lindhagen få den fråga framställd, huruvida han i följd af de vunna uppiysnipgarae under ransakningen kunde antaga att afiidna hustru Samuelsson varit angripen af puerperalfeber, och derpå svarade vittnet, aw sedan dei blifvit upplyst att hustru Samuelsson under sin sjukdom varit besvärad af frossbrytningar, sä vore det hans fullkomliga öfvertygelse att hon då varit lidande af nämnde febersjukdom. På ordförandens framställda fråga, huruvida det vore med medicinskt bruk enligt och riktigt att vid dylik sjukdom ordinera spansk fluga, svarade vittnet, att sädan ordination visserligen uaderstundom kan vara af behofvet påkallad. Hustru Söderberg begärde att få till hr doktor Lindhagen den fräga framställd, huruvida föreständerskan Döhle ännu vore så sjuk att hon icke kunde inför rätten personligen tillstädeskomma. Hustru Söderberg hade kännedom om att hon vore frisk, ehuru hon låtit hos domstolen förevisa ett den 20 Okt af hr:doktor Lamm utfärdadt läkarebetyg af innehåll att fru Döhle som vore beröfvad sina själsförmögen heters fullständiga bruk, icke utan väda kunde lemna sina rum. Sedan ordföranden framställt denna fråga svarade hr Lindhagen att sedan fru Döble till sin omgifning yttrat sin Önskan att få tala med honom, hade han två gänger besökt fru Döhle, första gängen för 3:ne veckor och sednaste gången för knapt 14 dagar sedan. Vid det första besöket hade fru Döhle befunnits mycket upprörd och nedslagen samt haft anfall af nervösa och hysteriska lidanden hvyarunder hon fantiserat, men vid det sednare besöket hade hon varit fullt redig. Hr doktorn tillade att han af Döhles omgifning bört uppgifvas att hon blifvit mycket upprörd vid underrättelsen om det väckta åtalet. Br lifmedikus Retzius, tillspord om hvad han hade att genmäla på hs: Lindhagens vittnesmål, började uti häftiga ordalag att klandra det sätt hvarrå hr Lindhagen skött sin befattning, och yttrade att hr Lindhagen hade oftast icke på flere manader besökt inrättniogen. Hörpa invände hr Lindhagen att det sednare päståendet hade sin riktighet, ty han hade sjelf såväl i anledvin: af det bemötande han rönte af professorn äfvensom af den sjelfiagna myndighet som obestridt utöfvades af fru Döble, insett a t hans befattning som läkare vid inrättningen endast vore till för syns skull. Hr Retzius förklarade nu buru det tillgått med br Lindhagens anställande som biträdande läkare vii inrättningen. I anledning af de öfverhopande göromäl, som älägo hr professorn efter sitt erhållna förordnande att vara direktor för inrättningen, hade har bos direktionen anmält !ehofvet sf at mot ärligt honorarium för sjukvärdens bestridande anställa ec: biträdande läkare, helst hr lifmedikus tid icke tillät att föra journalen, på samma gång han möste fullgöra de göromål som åligga direktorn för ea välgörenhetsanstalt. Till erhållavde af denna befattnivg bade hr lifmed:kus sjelf föreslagit bataljonsläkarer vid Svea lifgardet medicine doktorn och kirurgic magistern Carl Jakob Johannes Lindbagen, hvilke: förslag af direktionen blifvit gilladt, och br Lindhegen genom protokollsutdrag blifvit underrättad, ati an genom direktionens beslut blifvit antagen tiil biträdande likare vid barnbördshuset Pro Paria,. Hr tetzius hace vid afgifvande af detta förslag, sösom ban yttrade, haft för afsigt ati vid inrättuipgen fösta en läkare som uppfylide sina äligganden,. Eä-på genmälde hr Lindbagen, att ett dylkt protokollsutdrag blifvit honom tillställt, men att uu deissmma icke blifvit intaget hvika och kuru mänga göromål honom åläige. ÅA Id som likare vid en välg renhetsanstalt, uppfattade han sin ställning så, a.t han vore berättigad att utan avmärkningar meddela de ordinationer för de sjuke som ban fann vers af nöden, men han säg att hans ordinvationer, innan de användes, först skulle genom fru Döhle förevisas hr professorn för att genomgå bans pröfning och er bälla kans gillande. Hr Liodhagen fastade don:stolens uppmärksamhet på obehaget af den siällning hbvari han sålunda kommit, och detta vore orsaker hvarföre han under loppet af ett ärs tid icke ansett sig böra besöka inrättningen, och nägon anmälan derom hade, honom veterligt, ävnu icke blifvit a: direktorn gjord hos direktionen, hvarigenom br Lindhagen, förekallad, kunnat få tillfälle att förklara sig. vHr prof., fortfor hr Lindbagen, har i sitt sednaste yttrande lätit påskina att den biträdande läkaren försummat att föra journalen, men denna uppgift är endast en förevändning för att ywterligare söka påbörda mig försummelse, Journalen utgör endast en anteckning dä qvinnor intagas samt tiden dä förlossningen eger rum. Hade hr professorns afsigt med mitt anställande vid inrättningen hufvudsakligen varit att jag skulle föra journalen, så hade jag nödgats att, försummande min öfriga praktik, likt en portvakt bela dygnet om vistas inom inrättningens lokal. Denna journal har alltid förts af förestånderskan. Sedav hr Lindhagen besvarat ätskilliga af hr Retzii utlåtandep, förklarade han sig icke hafva något vidare upplysa, hvarefter öfriga vittnen förekallades och fingo efter atlagd vittnesed afgifva berättelse om hvad de i målet hade sig bekant. Då alla fyra dessa vittnen voro intagna på barnbördshuset under samma tid som aflidna Samuelsson, anse vi oss icke böra utsätta deras namn, utan meddela endast ett sammandrag ar deras vittnesberättelser. Flera af de inkallade vittnena blefvo af konstapeln Samuelsson tillfrägade om icke äfven de, ehuru säsom gratispatienter intagne å allmävna rummet, blifvit af såväl förestånderska som sköterska vid utskrifningen afprejsde pennivgar. Ordföranden ansäg sig icke böra bifa!la frsmställandet af denna fröga, så som icke : hörande till föremålet för racsakvingen, helst sådant oskick icke blifvit i stymringen a Vittnesmälen vore för öfrigt bufvudsaxii SS RE GL