Aftonbladet – 20 november 1854, sida 3

If visst arbete, och som för här omtalade fall ej tillfyllestgörande, finnes äfven en politisk, sida, , elle statens. fordran för sina högre ändamälå sina tjena af större kunskapsförråd, förvärfvadt under en längt studietid. För de på bildande af tjenstemannskalle nedlagda arbete och omkostnader har inamovibilitets principen blifvit etablerad, eller försäkran att tjenste mannen ej utan dom och ransakning skulle kunn skiljas från sin innehafvande befattning. Att nu fö de olycksfall den kongl. propositionen förutsätter, mo ersättning af hela lönen skilja en sä olycklig tjenste man från sin tjenst, kan jag ej finna vara någon öf verträdelse af 36 R. F., som förutsätter brott elle anklagelse för brott, som ej utan dom får beröfv en innehafvare dess tjenst. När nu det kongl. förslage tillförsäkrar den på omtalta sätt qvalificerade tjenste maoxnen sin tur, ifall han lyckas återfå sin helsa, Jigge ej, nägot absolut skiljande från tjensten uti förslåget utan blott ett erkännande af den politiska sidan aftjen stemännens ställning till staten, jemte eft erkännande af den rättvisa principen att utöfvaren af sådan tjen stemans befattning skall för sitt arbete åt staten upp bära full betalning oafsedt ordinarie tjenstinnehafva rens större eller mindre obotlighet af besvärande sjuk dom. Talaren yrkade för sin del äterremiss med an tydan att en tjensteman, som af uppräknade anled oingar, finge afsked, måtte erhälla sin hela lön som pension, . Prosten Schram förfäktade utskottets skäl, eller 36 SR. F., hvarjemte talaren erinrade derom att riks. dagar numera så ofta förekomma, att K. M:t kan för hvsrje särskildt fall begära hos ständerna en sä. dan tjenstemans försättande på indragningsstat. Be. tänkandet bifölls. Bankoutskottets memorial n:o 81, med förslag; till vissa förändrade föreskrifter, angående bankens vexlingsoch kassarörelse. Bland de olika slag af silfvermynt som skola utmyntas finnes i förslaget ej upptaget !;,:dels rdr eller 4 sk. bko, om hvilkas forfarande utmyntande Doktorerne Björkman och Sandberg önskade att föreskrift skulle utfärdas. Professor Agardh förklarade utelemnbandet af denna myntsort som ett örbiseende af utskottet; men då nu så förhölle sig, hemställde talaren om det ej dörvid finge bero, då dessa 4 sk. ej passa in på det nya myntsystemet, och det ej kunde vara stort skäl ått slå en myntsort sam med det första ej komme att utgifvas. Ståndet beslöt att !,,:dels rdr specie skulle utmyntas. Vid fråga om hvilka sedlar vid det nya räknesättets tillämpning skola af banken utgifvas, uppstod en lång och liflig debatt som angick till hvilket belopp den lägsta, sedelvalören skulle bestämmas. Riksarkivarien Nordström föreslog att lägsta sedelvalören skulle bestämmas till 2 rdr riksmynt, då utskottet har föreslagit I rdr samma myntsort. Skälet till yrkande af 2 rdr voro att, genom höjande af sedeln silfret desto mer sprides i landet, hvarige nom, realisationen försäkras. Om lägsta sedeln bestämdes till 2 rdr riksmynt skulle de 3 millioner papper som nu i form af 32 sk. cirkulera i landet komma att utbytas mot lika många millioner silfver, som lizga mer betryzgade i allmänhetens fickor än i bankens hvalf. Talaren föreslog 2 rdr, säsom utgörande halfva myntenheten för att ej allt för mycket stöta gamla vanor, ehuru han ansåg 5 rdr vara den mest rationella lägsta bankonot, som det närmaste hela belopp af myntenheten plus räkneenheten. Prosten Almqvist samt professor Selander talade äfven för bestämmandet af 2 rdr. . Doktor 4. Nordström yrkade bestämmandet åf 5 rdr riksmynt. Flere talare iostämde. Doktor Sandberg önskade bifall till utskottets försag, eller 1 rdr, då han vore förvissad om att det ötverlopp af silfver, som nu generar banken, snart torde försvinna. Erfarenheten visar ätminstone en sådan ebb och flod i den financiella verlden. Tal. förklarade sig ej fullt rigtigt kunna fattå kohseqvensen af det yrkande som fordrade privatbankssedlarne. till möjliga-t lägsta valör, men bsnkonoten deremot så hög som möjlig. Der kunde vakna en skymt af misstro hos tal. att man ej så ogerna såge privatbankssedlarnes låga valörer ur rörelsen uttränga riksbankens sedlar. Lektor Sonden delade den föregående talarens öfvertygelse. Prosten Berlin yrkade på I rdr, då hån beskret huru väldiga päsar man mäste föra med sig för att rymma det silfver, som för en långväga resande vore behöfligt för liqvid. Doktorerne Wallin och Pettersson förenade sig med riksarkivarien Nordström, i hvars framställning äfvea doktor Gumelius instämde. Professor Carlson talade för 2 riksdalerssedlar. Professor Agardh förklarade det vara honom indifferent om lägsta sedeln blefve 1 eller 2 rdr riksmynt; men opponerade sig mot den uttalade satsen, att en högre sedel genom silfvermyntets spridande skulle betrygga realisationen. För sin del var han ö vertygad att det just vore de högre sedlarne, som vid infalIsnde kriser mäst trycka på bankens metalliska tillgipgar, under det att de mindre sedlarne fortfarande cirkulera som ett betalningsmedel man och man emellan. För sådane omtalade olyckliga eventualiteter ansåg tal. bist att silfsertillgången fanns i banken, som ej generas af de små sedlarne. Dessa af hrr Nordström och Agardh uttalade skiljda nanciella åsigter gaf anledning till en längre debati iessa talare emellan, som utrymmet förbjuder att itergifva. Vid votering emellan 1 rdr eller 2 rår riksmynt som lägsta valör, antogs den förra med 16 röster mot 15. Doktor Björkman hade under diskussionen yrkat utsifvande af sedlar å 3 rdr riksmynt, motsvaravde den vu varande bankotvåan. Genom votering afslogs detta yrkande med 16 röter mot 12. länen ZY oe JA