TUI last, 5 al SaUaltl UVDA IVAC LURALYUIRKL HITU bondeståndet eller Sverges allmoge utanför riksdagen; ty hos denna allmoge är lyckligtvis bränvinsbränningsintresset icke det förherrskande, lika litet som trotset mot grundlagen. Aldraminst kan detta anses vara händelsen i en fråga der en upplystare Jlagstiftning gjort sig gällande, till förmån hufvudsakligen för den omätligt stora majoritet af rikets bondestånd, som icke söker sin näring uti den förderfliga bränvinsbränningen, hvilken tillika, enligt obestridlig erfarenhet, är ekonomiskt förstörande, så vidt den drifves endast såsom ett bihang till jordbruket. Och då denna sanning är solklart bevisad såväl i Sverge som i andra länder, hvilka just räkna jordbrukets förkofran i en vidsträcktare skala från tidpunkten af en förnuftigar.: bränvinsbränningslagstiftning; då alla både vetenskapsmän och praktiskt förståndiga jordbrukare utan nästan något enda undantag numera erkänna riktigheten af denna sats, så fordras det verkligen att vara stockblind af fördom eller att helt och hållet förakta det allmännas fördel, för några få enskilda bränvinsbrännareintressen på en eller annan ort, för att våga påståendet att den af Rikets Ständer nu beslutade bränvinsbränningslagstiftning skulle leda till det jordbrukande bondeståndets förtryck eller kränka dess rätt. De fanatiska röster, som, likt författarens af den ofvan citerade artikeln, nu höja sig emot de förändrade grunderna för utöfningen af den ifrågavarande handteringen, kunna således, vi äro derom fullt öfvertygade, aldrig vinna gehör hos fler än en högstringa minoritet af bränvinsbrännande storbönder, hvilka beklagligen lyckats tillvälla sig majoriteten i denna fråga inom bondeståndet här vid riksdagen, men som säkerligen ock är endast en ringa minoritet inom landet. Vihoppas emellertid, att hvarken regeringen eller någon annan låter skrämma sig af dessa det missförstådda enskilda intressets hesa rop, utan att man med fortfarande fasthet och i öfvertygelsen om sin rättvisa sak går framåt till målet. Det är oss icke obekant att icke så få af bondeståndets egna medlemmar dela våra åsigter i denna fråga, och med tillfredsställelse har man nyss sett att bondeståndet afslagit den af. bränvinsbrännareintresset föreslagna särskilda skrifvelse till Kongl. Maj:t med protest mot Rikets Ständers beslut anående bränvinstillverkningsskatten, äfvensom att ståndet med beredvillighet gått önskaingarne om en förbättrad lagstiftning angående bränvinets försäljning till mötes. Detta bondeståndets beslut törsonar mycket at dess föregående gensträfvighet i afseende på beskattningen af tillverkningen och förtjenar att erkännas. Den omförmälta artikelförfattaren har likväl icke åtnöjt sig med att utan en skymt af skäl skrika öfver att i bränvinsfrågan våld, blifvit begånget mot bondeståndet. Han har äfven, som vi här ofvan anfört, framkastat möjligheten att framdeles tre stånd torde lika egenmäktigt besluta att på skattejorden kasta hela bevillningen för jernvägar, ja att förvandla skattejorden till kronodomäner med städslade bönder på,. 1 sanning, om något vidare bevis. erfordrades för att karakterisera en dylik författare, så behöfde det icke sökas annorstädes än i dessa vanvettiga förespeglingar, hvarå det skulle innefatta en förnedring för hvarje upplyst och bildad person att kosta ett ord till svar. Vi fråga endast huruvida, om det vore ens tänkbart att sådana danviksmässiga förslag skulle kunna väckas, det blefve möjligt att förekomma dessa derigenom att bondeståndet, likasom uti bränvinsfrågan, undandroge sig att deltaga i omröstningen då beslut derom skulle fattas, eller om icke tvärtom till följd af ett sådant förfaringssätt och protester af sådant slag, bondeståndet vid denna riksdag nedlagt, det befaradeändamålet fastheldre skulle befordras. Ty otvifvelaktigt lärer det väl få anses, att derest bondeståndet .1 bränvinsfrågan handlat på ett sansadt och förståndigt sätt, och för sin del fattat ett beslut, som icke åsyftat att göra omintet hvarje slags reform i denna lagstiftning, saken fått ett helt annat utseende än den nu har, och öfvergången troligen blifvit vida mindre tvär. Om fördenskull bondeståndets kommittenter skulle finna sig missnöjda med de nu fattade besluten, så hafva de förnämligast att derför skylla sina egna representanter, hvilka i denna fråga (för att begagna artikelförfattarens egna ord) låtit fanatismen sätta sig till doms och förstockadt föresatt sig att fråga hvarken efter förnuft, reson eller grundlag. Förf. slutar emellertid sin artikel med en önskan, deri vi, med förkastande likväl af alla premisserna derför i hans artikel, gerna instämma, nemligen att bondeståndet må uppstå som en man och uttala ordet: repre sentatwnsförändring, med en enhällighet och kraft, som genljuder från Torneå elf till Falsterbo,. Följden af en sådan förändring skulle då, vi äro derom fullt förvissade, i första rummet blifva att Sverges aktningsvärda allmoge erhölle en majoritet af representanter, som bättre aktade grundlagens bud och bättre insåge och bevakade denna allmoges och landets intressen, än att de söka att genom skrän och hotelser förhindra beslut, hvilka böra leda till en så väsentlig både moralisk, ekonomisk och financiel vinst för. fosterlandet, som de beslut, hvaremot egennyttan och fåviskhet nu så högljudt protestera. På den skånske, lätt igenkänlige, bränvinsbrännareadvokatens insinuation, att Aftonbladet skulle vara aristokratiens numera förklarade kämpe, m. m., anse vi icke mödan värdt att här spilla ett ord. Er — H. K. H. Kronprinsen inträffade i Göteborg efter en lycklig resa sistlidne fredag, kl. 3, till 2 e. m. e Sedan H. K. H. i lördags å ett af stadens torg kl. 11 f. m. öfverlemnat nya fanor åt Westgöta regemente behagade H. EK. H. vid middagstiden öfvervara aftäckningen utaf Konung Gustaf II Adolfs bildstod, och troddes vå eftermiddagen komma att med sin närvaro