Aftonbladet – 16 november 1854, sida 3

förslag till pensionsinrättning för ecklesiastikstaten, hvilket var uppgjordt på goda grunder och visade, att ett pensionsverk kunde inrättas utan att betunga staten; det genomgicks af en billig jemlikhetsauda, ty det tillslog lika pension ät kapellansenkor som åt prelaternas, under förutsättning att de sednare hafva tillfälle att under lifstiden af sina större inkomster bereda sina enkor en sparpenning för älderdomen. Men ingenting har sedan hörts af detta förslag. Med mycken til!fredsställelse sägo vi för någon tid sedan vär inflyteiserike och förträfflige erkebiskop sälta sig i spetsen för inrättandet af en pensions-anstalt ät läkarekären, ett högst nyttigt och hedrande företag; vi förmodade då att erkebiskopen redan förut f vi i ordning förslaget för sitt eget ständs, silt egei stifts medlemmar och att det skulle framläggas för elerus comitialis. Men riksdagen lider till slut och de högvördige hafva icke nämnt n-got ord om saken. Vi hade dock hoppats mycket af erkebiskopens kända förmöga att styra allt till det bästa. Civilstaten och militärstaten hafsa länge baft ordnade pensionsverk; andra, jemförelsevis ganska obetydliga kårer, såsom rmachinister, folkskolelärare, ja till och med konstnärer och skriftställare, hafva bildat v-ckra pensionskassor och derigenom visat bäde allvar och förstånd. Att Sverges talrika och bättre än andra cmbetsmaän lönta prester skulle ännu icke ulrättat någonting i lika syftning är besynnerligt; man hade vöreställt sig att presterskapet borde försgå med exmpel af omtanka och icke handlöst kasta skaran af sina talrika eokor och barn på det allmänna; säkerigen ligger dock icke felet hos presterskapet sj-lft, ugn troligtvis uti dess organisation under en prelaur, som har stridiga intressen. Biskopar och första slassens pastorer vilja icke afsäga sig sioa blilvande enkors rättighet till nädåren, som der äro tillräciliga att bilda en liten förmögenhet. De mena att det ej ir så noga med det lägre presterskapets enkor; de bafva redan i sina mäns lifstid, särdeles kapelianervas, lärt sig lifvets alla umbäranden och kunna deröre nöja sig med ärliga pensioner af högst 25 rår, vilket nu är det enda som bestås. Uti det uppgjorda örslaget var nemligen meningen den, att nådarenp kulle upphöra. Det är klart, att nådärens upphöande skulle lända till gagn för alla obefordrade preter, och isynnerhet för sjelfva församlingarne, som sluppo de ofta nog länga interregna, som nädåren :stadkomma. Men detta bekymrar icke prelaturen. Vi hafva säledes ett ytterligare bevis på skadligbeten .t prelaturens herravälde i kyrkan, bäde för dess sna tjenare och församlingen. Man har hittills selat behålla prelatur och biskopar säsom beskyddare för :et arbetande presterskapet, men nu ser man huru let är. Vi se ingen annan hjelp att vänta i pensionsaken, än att vi sjelfve, arbetande prester, hålla eit -itt möte och ordna denna nödvändiga angeläge.het ch icke läta oss längre öfverträffas i allmänt ordingssinne och samvetsgrannhet för vära käraste tillvöriga utaf alla andra klasser, som dels bafva för ina underhafvandes bästa mera nitiska chefer äv vi, ter också bjelpa sig ännu bättre fram, höga herrar örutan. Vi skola läta vidare höra af oss framdeles. Arbetande prester i erkestiftet. ORUSTS NOEN DEDE