Aftonbladet – 16 november 1854, sida 3

TVEULAL. yvl bavla lala VIdalt UV al U35 ralllutiCS. Arbetande prester i erkestiftet. trskektråd RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. -— Inför rädhusrättens 5:te afdelning fortsattes i går ransakningen angående den flere gånger omvämnda stölden från konsul Eneqvist, dervid tillgreps en plänbok med inneliggande cirka 400 rår bko i kontavta penningar förutom en vexsel å 516 mark Hbko. På yrkande af häktade och tilltalade Levisson voro i dag konsul Glosemeyer och grosshardiaren Heineman inkallade, hvilka enligt Levissons förmenande skulie kunna intyga att det af Levisson inför domstolen aflagde tyska stilprof icke hade likhet med den falska accepten ä vexeln. Hr konsul G!osemeyer förklarade till en början att han för 7 åa 8 är sedan i anlednin: af uppdrag till anställande af en rättegäng för utrikes räkning mot tilltala? Te son sett hans handstil och faon densamma nu ganska iika med den å vexseln anbragta falska transporten. Eburu hr konsuln aldrg sig veterligen sett Levisson, vore hr konsuln nästan färdig att taga på sin ed ait atskilliga bokstäfver voro skrifna af Levisson; men då stilen synbarligen är förvänd och Lr konsuln icke sett att Levisson skrifvit den falska acce,ten, så lunde vittnet icke taga på sin ed om Levisson skrifvit accepten eller icke. Emellertid uppgaf vittnet att tidigt en morgon i början af September minad bade en för honom obekant person å Stora Nygatan frå sat bonom om vexeln vore riktig samt om vitinet ville köpa densamma. Vittnet hade efter genomögnandet af vexeln funvit att det icke stod sä rätt till med endossementet, ty hr Eneqvist vore för mycket köpman att affatts ett sädant annorlunda än på vanligt köpmansvis, gesaom blotta namnet. Sedan hr konsuln fått inför domstolen närmare betrakta den i fävgkläder inställda Levision, igenkände han uti honom ofvannämnde för honom dä okända person, hvilken sökt få sälja vexeln. Levisson erkände slutligen att han säsom uppgifvet är, samalat med konsul Glosemeyer, men pästod att ban då icke utbjudit vexeln till salu utan endast frögat om den vore rigtig. Grosshandlaren Heineman upplyste att Levisson presenterat vexeln för honom, men hr Heiaeman hade icke inlöst densamma. På framställd fräga för Jarade br Heineman sig icke kunna intyga om Ievissocs stilprof vore lika eller icke med acceepten ä ?exeln. . Grosshandlaren Horneman intygade, att då han kl. !0 f. m. en dag i September månad inkommit 2 hr O. Lundbolms kontor, hvarest han är bolagsman, bade en af bokhällarne ytirat: Det har varit en äldre främmande karl här och begärt få sälja den frän Eneqvist stulca vexeln,. Vittoet hade dagen förut, zenom bref från hr Eneqrist, blifvit underrättad om stölden. Den, hvilken sökt sälja vexeln, hade, enligt bokhällarens tillsägelse, äterkommit kl. !V, 11 för att få pengar, men blifvit anhållen och befunnits vara f. d. fältkamereraren Lecsinsky. Denne, som af hr Horneman blifvit upplyst att vexeln vore falsk, hade oppgifvit sin fångesman,! som väntade vid slussen på penningar. Hr Horneman hade dit ätföljt Lecsin ky och mycket riktigt träffat uppgifne bandelsbokhålla-r Paulin. Saken anmäldes till poliskommissarien Ti:omasson, och sedan det blifvit upplyst att Levisson vore den som lemnat vexel!n till Paulin, så blef Levisson efterspanad och häktad. Levisson angaf nu f. postskrifvaren Sjögren, men denne pästod att Levis son i Sjögrens bostad emottagit vexeln af den, hvilken föröfvat stölden, nemligen f. d. korrektionisten Magnusson, hvarefier de tvenae sednare häktades. Sedan samtlige afhörde vittnen intygat, att inger annan än en person, mäktig tyska språket, kunnat skrifva den falska accepter, så voro i dag, på Levissons yrkande, inkallade pastor Wallinder och dennes broder, t. f. kamereraren å Låpgholmen Wallinder. De skulle kucrna intyga, att Sjögren vore mäktig ;ska språket. Såväl pastor Wallinder som kamrer Wallinder besvarade den framställda frågsn med nej. Sedan Levissons yrkande att komma pi fri fot blifvit afslaget, uppsköts målet tills nästa tisdag, för inxallande af ytterligare 2:ne utaf Levisson åberopade vistaen. — Till följe af de talrika tilhäll för Iiderliza gvinspersoner som under benämningen kafiehus finnas och toloreras dels vid och dels i gränderna in vid Österlånggatan, förekomma nästan dagligen åtal för stölder, fylleri och andra oordningar som angifvas hafva blifvit föröfvade dels under och dels efter besök ä nämnde mnästen. I gär qväll hade 15-årige ynglingen Carl Johan Nordling från Blidön i Rosla gen, ätföljd af en äldre kamrat ombord på hans faders storbät, begifvit sig upp på kaftehuset i huset n:o 2 i Kräkgränden, som förestås af sotaregesällshustrun Wahlström. Efter intagen förtäring och po kulerande hade den unga gossen blifvit bestulen å sin plänbok med inneliggande cirka 60 rdr. En annan sjöman hade ryckt plänboken frän honom. Efter gjord anmälan hos patrullerande poliskonstaplar lyckades det att snart gripa tjufven, som uppgaf sig heta Olof Wikström och tillhöra besättningen å fartyget Raketen från Umeä. Vid den med honom anställda visitation innehade hän cirka femtio rdr rgs, för hvilkas ätkomst han icke kunde redogöra, hvarföre han affördes i häkte, sedan den bestulne igen. känt de hos Wikström anhållne penningarne vara desamma som honom blifvit fränstulne. Vid i dag håNet polisförhör igenkändes Wikström vara f. d. korrektionist, och erkände slutligen att ban för ett i Norrtelje föröfvadt rån blifvit dömd och undergätt bestraffning af 5 års allmänt arbete. För 2 mänader sedan blef han ställd ä fri fot, och på ett prestbetyg, utfärdadt af kyrkoherden Söderström i Norrtelje, erhöll han hyra ä härvarande sjömanshus. För stölden nekade Wikström till alla delar, hvarföre mälet uppsköts till i morgon, och då det anhällna presbetyget ansågs falskt, så skule skrifvelse derom genom landshöfdingeembetet afgå till vederbörande. Då hr öfverstäthällaren infunnit sig för att öfvervara denna polisransakning, är det att förmoda att de oordningar, som beklagligtvis begås ä de så kallade kaffehusen vid och i närheten af Österlänggatan ådragit sig hans uppmärksamhet, och man torde häraf kunna hoppas vidtagande af nägra ätgärder till hämmande af dylika skamliga oskick. — Såsom bevis på åkaredrängars oförskämdhet och prejeri mot dem som med körning nödgas anlita dylika bör omnämnas, att en uti Storkyrkobrinken å hotei Brissel boende resaude anlitat en åkare att med droska köra sig till åtskilliga ställen i staden. Efter slu-I tad körning erhöll drängen i portgången en sedel, som 2 den resande i mörkret tyckte vara å 10 rår valör, hvilken drängen å en gent emot belägen källare vexlade. )! Sedeln var dock å 50 rår rgs, och åkaredrängen var nog oförskämd, att efter sedelns vexlande icke upII