Aftonbladet – 15 november 1854, sida 2

nen stegras i stället för att stäfjas, och isynnerhet hatet mot presterskapet, som man troigen skulle anse såsom orsak till förföljelserna och de skärpta strafflagarne, allt mer och mer tilltaga hos de s, k. läsarne,. För utt stilla de oroliga sinnena erfordrades helt ndra medel än strafflagar, och framför allt att kyrkans invigde tjenare förmådde tillvinna sig sina församlingars aktning och förtroende genom både lära och lefverne, med ett ord framstå såsom sanna andans män och Christi apostlar; ty uti saknaden af dessa egenskaper h de man egentligen att söka roten och upphofvet till de separatistiska rörelser, som på icke få ställen här i landet vore föremål för bekymmer. Förgäfves skulle man likväl anstränga sig att genom strafflagar och tvångsåtgärder återföra de möjligen reli iöst förvillade, tvärtom skulle man derigenom stärka dem i sina meningar. Med nöje hörde man äfven hr v. Hartmansdorff, som eljest är en fast vän af statskyrkan, motsätta sig det ifrågavarande betänkandet, såsom ,ovärdigt representationenn, då det, såsom gäckeri, med sakramentet rubricerade en handling, föranledd just af motsatsen till gäckeri, eller af en religiös öfvertygelse, att man skulle göra synd genom att låta tilldela sig nådemedlen af en lärare, som man icke trodde lära den rätta läran. Fer sin del ansåg han visserligen sakramentets kraft icke bero på värdigheten hos sakramentets utdelare, utan på den kristliga sinnesstämningen hos den som emottoge detsamma; men han ville icke derföre fördöma andras öfvertygelse i detta hänseende. Alla dessa med flera skäl fingo dock icke gälla mot grefve Erik Sparres nitälskan för 3. k. enhet i lagskipningen, så att icke hädanefter den olyckan skulle kunna hända, att bofrätten friade från ansvar för samma förbrytelse som högsta domstolen fällde (hvilket just inträffat i afseende på åtal för den nu ifrågavarande oordningen, hvaremot en ledamot invände, a!t om nya lagar skulle stiftas för hvarje fall då domstolarne döm!e emot hvarandra, hela riksdagen icke skulle förslå för ett sådant lagstiftningsarbete), eller mot frih. Rehbinders nit att späka det andeliga högmodet, hos de s. k. schismatici. Voteringen utföll således med öfvervigt för bifall till betänkandet, likväl med den ringa majoriteten af endast två röster. Vi befara att denna utgång af frågan, hvilken nu är afgjord genom alla fyra ståndens sammanstämmande beslut, kommer att lemna utländska tidningar anledning till ytterligare kommentarier öfver den obetänkta intolerans som ådagalägges i vår religiösa lagstiftning och hvaraf, efter vår innerliga öfvertygelse, följderna kunna blifva mera olycksbringand: än hierarkiens, om ock välmenta, representanter föreställa sig.