Aftonbladet – 14 november 1854, sida 2

NORGE De i går afton ankomna norska tidningarne fortsätta redogörelsen för festen d. 4 Nov. Bland de flera intressanta tal som blifvit hållna meddela vi följande af öfverläraren Daa: Medborgare! Det är icke hvart år vi i Norge fira den 4:de November. Men det är icke heller hvar dag man uttalar sin tillgifvenbet för sina vänner. De bästa män känna vönskap för hvarandra utan atttala derom och mängden vjuter frukterna deraf, utan att göra det klart för sitt medvetande. Men det iniräffar ett ögonblick, då alla menniskor, betänsamma och läctsinniga, fråga sig om de hafra nägon vän och uttala haos naran med kopp för sig sjelfva och bön för hans väl. Denna tidpuskt inträffer när faran klappar på dörren. En vän i nögen är ett folkuttryck, emedan de: då tör den slöaste uppfattning blir tydligt att emellan menulskorna finnes något mera än indelser. Han är den säkräåste tillnäst mensklighetens eviga tröst, Guds hjelp,, den fria medborgerlighetens höga bud: Hjelp dig sjelf. Det är en sädan icke aflägsen möjlighet af förestående svårigheter, som i afton samlat en talrikare skara af alla medborgareklasser, än eljest plågar sammanträffa vid någon fest. Krigslågan är tpptänd i Europa, och hvarje ny underrättelse vittnar blott om att dess välde ökas. Liksom eldsvådans BKärjning af hvad tusende menniskor samlat i århundraden, är den vänd af en ringa goista. Men denna gnista har traffat materialier, som voro förtorkade, beredda och genomsvatiade af barbari, orättvisa och länge undertryckt elände. Således har gunistan blott väckt de rättroäligaste och de vildaste lidelser att väpna sig med alla civilisatiogens3 och barbariets krafter. Branden kan brinna länge, emedan den ännu icke förtärt nägot; den kan utbreda sig, emedan hvarje dess steg möter föremål af en lika antändlig beskaffenhet, Kring vårt utsträckta land med dess lilla folk böljar detta krigshaf med sina vågor; ty det är vår grannes babylonska toravägg som står i låga. Till och med dess blotta nedrasande skulle betäcka oss med spillror. Det är rer än hvad mana kan hoppas, ait vi skulle kunna lugna och trygga åse antingen fallet, eller, hvad som vore värre, ati den löst sammankittade förskansningen utginge ur sjelfva branden härdad till en borg af jern. Vi äro icke den 4 November församlade för att upprulla framtidens mörka förhänge, utan för att gladt uttala vårt hopp. Vi draga icke i betänkande att nämna Sverge som en af dess grundpelare. Ty det svenska folkets bjerta slår i denna angelägenhet som vårt och dess arm har en styrka, som i ärhundraden TRESTON RSS EIN NEN SARAS