ned detsamma försvinna ock reminiscenserna, som hos den naturligt begåfvade endast härröra från tankens osäkerhet och vacklande. Ett märkvärdigt exempel på förstlingsresultaterna af denna metod finner man i Mendelssohns symfoni för stränginstrumenter. Eger man en gång en sådan fond af säkerhet, bör en analys af Beethovens och Mendelssohns instrumentalverk lända till stor båtnad; de skola då leda med sitt ljus och varna med sin skugga., Vid en speciellare öfverblick af hr W:s symfoni finner man en vacker och melodisk ingress med en egen, något nordisk färg. Allegrots grundmotiv är ej utan uttryck, men såsom genomföringsmotiv nog bredt och orytmiskt, och den svårhandterlighet, som häraf blef en följd, har utöfvat ett ofördelaktigt inflytande på hela satsen, synnerligast dess andra del: tematiseringen, som här utgör hufvudsaken, saknade materialier, och imbroglions elementer stå derföre utan sammanhang med det hela. Det andra temat är deremot vackert och melodiskt, och hela satsen lifvas öfverhufvud, såsom vi förut antydt, af en varm och rörlig fantasi. Ungefär detsamma kan man säga öm de öfriga satserna: ingen deraf saknar färg, melodi, uttryck, men väl organism. Instrumentationen röjer erfarenhet och småk; visserligen ock en och annan liten missräkning. Reminiscenser förekomma ej sällån, en synas, såsom vi ofvan antydt, icke egentligen härröra från oförmåga att sjelf uppfinna. Minst lyckadt synes oss, såsom vanligt, finalet; scherzot deremot har ett rätt lefvande uttryck och adagiot, såsom billigt, mesta melodien. Äfven på hr W:s ouvertyr kan man i allmänhet tillämpa det sagda, dock så, att anmärkningarne här mera böra träda i bakgrunden. Denna musikart medgifver en större frihet i behandlingen och tillåter följaktligen äfven den mindre erfarna handen attutveckla mera ledighet och natur. Man finner rätt vackra motiver, en rask och liflig gång, men visserligen ock några minnen af författarens älsklingskomponister. Denna pjes hördes med mycket nöje och mottogs med bifall, liksom symfonien. För öfrigt hörde man, utom romansen ur Othello, utförd på basun af hr Billman med hans vanliga smakfulla nyansering, endast sångmusik. Häribland väcktes stor sensation af fru Romanis spirituella föredrag af Schuberts Erlkönig,. Andens mystiska sirensång, gossens ångest, fadrens förnuftiga tröstegrunder, berättarens hänförande uttryck — allt återgafs så lifligt, så dramatiskt, att äfven den med tyska språket obekante måste uppfatta den fantastiska balladens innehåll. Den bekanta romansen Ungeduld gaf fru R. likaledes med den lifliga förg som hennes föredrag aldrig saknar; dock tro vi att ett sparsammare anlragt tempo rubato samt mera vexling i de olika kupletternas nyanser skulle ännu mera höjt uttrycket. Afven förekom en italiensk aria, en af Verdis öfvermodigaste pjeser, den fru RB. ock återgaf med hela den käcka drastik, den bjerta kolorit, som Verdi fordiar. Ett motstycke härtill bildade den blidare arian ur la Sonnambula, af mll Michal sjungen med mycken färdighet och precision samt ett lugnt beherrskande af medlen. Båda sångerskorna vunno rättvisligen stort bifall. Äfven gafs en romans (af Reisgiger) för bariton och violoncell, af hrr Walin och Arnold med noggrannhet och väl öfvertänkt föredrag, ehuru den moderna tyska romansen ej egentligen synes 088 tillhöra hr Waling genre. H. K. H. Prins Oskar bevistade konserten, (BESATT ENA